bästis

Ja som ni förstår, har det tagti mig hårt att förlora den bästa vän.

Det er nog för att hon är väldig ok, hon har tagit gott emot mig, hon har skrivit den finaste 40 årspresenten, och hon har även kommit hit på besøk, i min värld är det inte många som har gjort så pass mycket.

Så vad klagar jag egentligen på, jag det är nog bara att vi har haft olika intentioner med våran kontakt. Bästis-begreppet tillhör nog min fantasi värld, då jag läste intervjun om henne förstod jag plötslig för mycket. Hon är på fjället med 7 av sina bästa vänner varje sommar.

Men det att invitera mig på sitt kalas när vi blir lika gamla ungefär samtidigt, då övergick det till hänsynslöshet i min värld, det var stormannsfasoner, och det var svart på vitt en typ av rangordning, där hon satt överst på tronan. Och där satt hon själv. 

jag skriver om och om igen om det för att det långsamt förstå att det faktisk var så, och långsamt smälta att detta inte är något som plötslig hände, den attityden måste ha funnits länge, men jag var nog den enaste som inte visste det.

jag har ingen aning om hon läser detta, eller om någon läser det, men jag tror inte det, jag tillhör nu hennes arkiv och hon har redan gått vidare för länge sedan.

Långsamt måste jag sluta frid med att så här är det. Om det inte var så hade hon hört från sig.

Efter att ha börjat stå på egna ben, kom ju poststressreaktionen, reaktionen på alla de tunga förluster, reaktionen på allt jag hade haft och att själv ha bliven sudddat ut, och att jag även hade förlorat mig själv och kontakten med den jag var.

Jag tor jag är på väg ur den fasen, jag har inttagit mera av platsen i mig själv, och äger mig själv i större grad, 

ja det är otroligt lätt att tappa bort andra, men även lätt att tappa bort sig själv, det är nog ingen självklarhet, att äga godstolen i sig själv.

Och min kusin är hon nöjd med sitt liv? jag har ingen aning, hon gör ju karriär, blir kanske en dag högsta chefen i ett stort bolag, men jag vet inte vem hon är längre, är hon herre i sitt eget hus, lever hon i pakt med sig själv och sina egna värderingar, om hon blev riktig sjuk och retarderat ville hon då uppleva det samma som jag. Ensamheten?

Se det var det ingen som visste; detta är hämtat utr en favoritdikt av våran mormor, jag minns inte min mormor, men jag minns delar av dikten som lyder ungefär såhär:

Han tverr over benkene hang, hun lystig i leken seg svang, hun lekte og lo snart med en snart med to, hans hjerte var nær ved å briste, men det var det ingen osm visste.

Det handlar om två som aldrig fick varann.

Vi har gemensam historia vi har gemensamt ursprung, men hon har även skapat sig en ny historia, där jag tillhör den forna. För de som läser detta är det bara en repetition, för mig är det något som jag inte får in i skallen. Men en vacker dag sitter det där klockrent.

i och med att poststressreaktionen klinge långsamt av blir minnesbilderan mera varierade, det är inte längre helsvart, att min mor och far var med på samtal, de sista årene, gjorde att jag kunna klara att gå vidare, de gav mig sin bild och med den gåvan kunna jag förstå och bära det tunga men långt lättare bagaget vidare, jag kunne förstå att världen såg ut annorlunda ur ders ögon, att det handlar mycket om förmågor eller icke-förmågor, de gav mig livet då jag föddes men de gav mig även livet påny, få år innan min far dog. Då att förstå,  ger i stor grad plats för fölåtelsen.

Viljan att gå mig i mötes, fast vi aldrig möttes, var tillräcklig för mig, en av de stora förlusterna var det då möjlig att bearbeta.

ja detta är i en större kontext vad vi alla möter i livet, på olika sätt och på olika nivån, men vi är alla prisgivna livets tillfälligheter, vägen från kung till uteliggare är inte så lång, sjukdommar kan ta knäcken på de flesta, det du hade i går kan du förlora i övermorgons, vi behöver alla skyddsnät och folk som inte sviker i första motbackan, vi har ingen garantier när det gäller andra och hur långt någon vill gå för ens skull. och i vissa situationer kommer vi alla att vara ensamma, som på vår sista resa. Det gäller att ta vara på de du tycker om.

Och om igen, där är det inte alltid ömsesidigt.

Det är lätt att skriva om förtid och dåtid, nuet är alltid ett större problem det är så nära.

Mina problem verkar ha tagit en annan väg, den klasisska somatiska vägen, jag sitter med trasig arm men klamprar ändå på datorn, armen ger problem i höften pga av fel belastande och så vidare.

Jag kommer nog alltid ha en mor vars omsorgsväg går åt motsatt håll, hade det inte varit en så knepig sjukdom, men den tar regelbunden knäcken på mig. Den får göra det, det går inte att svika någon som inte klarar sig själv.

Det sociala nätverk kanjag skaffa mig nu, men jag verkar lite ointresserad, jag är lite trött på folk, alla dessa som försvann har försvunnit, och de som har stannat hoppas jag stannar.

Men släkten finns inte mera, det som kunne ha varit en sammanhängande länk mellan förtid och framtid, finns inte; det är inte så lätt med släkt, det finns allt för mycket att bråka om, jämföra sig med och konkurrera emot, det är föräldrars gunst det är arv och det är allting man kan ogilla varandra för och störa sig på. 

Vendettor eller familjfejdor var vanliga och är nog vanliga, som i Islandska ättesagor:

Då han stack kniven i NN, kvad han dässa ord ....morbid ja men underhållande, javisst!!!

Om man tar mikroskopet eller ett förstroringsglas, och ser närmare på bråk eller fejder inom familjen eller släkten, så börjar det ofta med ord, orden blir till våpen med samma slut som en pistol, det dödar och till en viss punkt, peak gräl, då det inte finns en chans till att återvändå. Relationen är sten död och även individen behöver lång tid på återhämtning. Ja om de har känslor, vill säga och det har de flesta. Det är få som helt och hållet klarra att platsera allting hos den andra och går glad och nöjd vidare. 

Ordkrig kallas det och är lika primitivt som förödande. Det går även att kriga utan ord med total tystnad. Det dödar i alla fall den ena. Så orden är viktiga i alla relationer, rätt ordval kan hindra krig, och ändlösa vendettor, om vem som hade rätt eller fel, vem som kan och inte kan, vem som vet och inte vet, lagom eller på mitten någonstans finns vågen där man väger sina ord. Ord skall inte vara vapen, ord skall ha funktion av att bygga broar, ord är för värdefulla för att användas i annat syfte än att bygga något vackert. Vackre broar, broar mellan för och nu, mallan kontinent och mellan du och jag.

Jag går till till salmeboken, som fast en icketroende kan tycka låter vackert:

Denna lärte vi på skolan då jag var 10 år, den sitter som spikad i skallen, men finns inte på You tube, tyvärr: 

http://salmebloggen.trykker.com/2008/12/22/et-ord-er-en-pil/