Det var nog i desssa åren bästisen försvann, vi kan ju vara överens här alla om att jag inte var något att ha i sitt skrytalbum. Och det tyckte nog hon med. Hennes karriär gick åt andra hållet, och det
samma gjorde hennes omgängeskrets. Allt jag fick mindre av fick hon mera, och lite cyniskt så kapade hon nog mentalt bort sitt svarta får. Mera värd var jag nog inte, och sedan man nu i livet får skylla sig själv, det är
nog så brutalt livet är, så fick jag nog skylla mig själv.
Men jag förstod ju inte det, sedan det inte hade varit någon i mitt liv som höll kvar i mig,det gäller hela släkten, så trodde jag det var
normalbeteende.
Så jag drog mig framöver genom tröstlösa träsket, och upplevde dessutom att det gick framåt, och i desa framgångsåren bildade jag familj och ok trots allt har den hållit kvar på
mig och motsatsen. Och sedan bagaget och stöden i släkten var dåligt så gick energin åt att ta hand om min egen familj.
Väl där har jag lyckas på något sätt för jag har nog den bästa familjen,
ja utan rent objektivt, även utan myrsnipsögon.
Men karriären låg det tunnare till med, och det tog mig många år att kliva ur rollen som den tysta anspråkslösa och ordlösa mig.
Retrospektivt så
kan jag tänka mig att det har gynnat mig att inte följa mallar och strömmar och inte tillhöra någosn skrytalbum, de erfarenheteran jag drog på mig tillhör en annan värld, och i den världen skaffade jag mig
insikter och värden utom det ytliga, fördömande mot de annorlunda är i hög grad borta, jag är inte rädd för avig-sidan hos andra, jag har måttat simma motströms för att klara mig och jag förstod
mycket långsamt att jag kanske inte var så fel som jag trodde. Att långsamt vända mina erfarenheter och mig själv till något positivt gör att jag kan använda alla dessa erfarenheter till karriär, ja inte i den
traditionella mening, sedan jag inte blir chef i något bolag, men det har givit mig perspektiv i värdefrågor.
Aldrig så illa att det inte är bra för något!