hjärn-mutism

Ok jag börjar förstå, jag får inte sova längre, men det är inte bara de dåliga minnena som puckar på, det är alla, som har varit arkiverat under anonymt eller under rubriken ingen-som-frågade-mig.

Om jag skall få vädrat ut det innestängde och möglade och värdefulla, vill jag inte kunne få sova de nästa 100 år, jag vill komma till att dö av sömnbrist, med att börja skriva blogg, har jag sluppit loss minnerna och de är så alllt för många, de är negativa och positiva de är oändliga, ni minns väl att jag har varit tillnärmat mutist, inte någon frågade mig i onödan och jag sade inte ett ord i onödan.

Hur skall det här bli jag har ingen nätkontakt här på mitt sovrum, och orden stannar då här ändå, medans minnescentret i hjärnan massproducerar kopior av de arkiverade minnena.

Detta är hopplöst, men orden vill ut, så jag får ta den tid det behöver till hjärnan igen hittar lugn, till hjärnan blir mutist i stället för munnen.

Om hjärnmutism betyder hjärnstum, så kan det ju inte vara målet, hjärnlugn vore bättre. Jag har använd bloggen för att nå detta och försöka hitta en balans. Balans är ett vackert ord. För livet handlar lite om balans och alla ord från miljörörelsen som resiliens och liknande. Att bygga upp en stuktur, ett fungerande sampel mellan alla komplexa mänskliga svårigheter, det är ju inte konstig att det tar tid. Och inte går det att nå hela vägen och bli immun mot allt som kan hända i denna världen. Igen måste jag plåga min kusin, då jag tror hon är resilient, det ska rätt mycket till att få henne ur balans, och det är inget mål, hon är ju dessutom ok.

Vilka egenskaper gör en människa resilient och måste då andra egenskaper av värde vika om man nu blir lite väl resilient. Om man nu inte bryr sig då är man inte frisk; det gör min kusin och det gör jag. Jag bryr mig väldig mycket. Och då blir resiliensen lite mindre om den inte kompenseras på annat håll. Stort nätverk skapar god resiliens, frihet och möjligheter trygghet och förutsigbarhet och förankring. Jag skulle ligga risligt till egentligen, men det finns annat som ger resiliens, kunskap tolerans insikt och klarsyn. Och i dag går det även att bygga in trygghetsystem för alla som växte upp utan, det finns andra vägar. Jag har växt upp i en familj som saknade resiliens, och ett delmål i livet är att försöka återskapa den medan det ännu är tid. En familj är en enhet som sedan blir till nya enheter, men där erfarenhet förs vidare. Inte allt skall föras vidare och resiliens är viktig att ge vidare, men det vore en gåva tilll sig själv att återskapa resiliensen hos min första enhet, ursprungsfamiljen, nästan som: Frid på jorden.

Det är här vi startade och här hoppas jag min första familj ursprungsfamilj slutar som en resilient familj, då arven vi ger vidare inte alltid kan mätas i pängar.

Den kan mätas i resiliens! Och med insikt i resiliens, önskar jag att ge lite av vad jag fick till mitt ursprung. Det vill i så fall ge mycket tillbaka.