Måste jag skriva om döden just nu när jag är så trött att bara livet verkar vara en öken, väl inget tidpunkt passar bättre, då öken och döden nästan rimmar.
jag var 14 då
jag såg döden första gång på nära håll, nu förvränger åren minnesbilden, men som jag kommer i håg satt jag i timmar och såg min mormor dö, vi var hos henne då hon dog, ja inte mina
kusiner då, men jag var där och möjligen min bror, och mina mostrar, men i mitt minne sitter jag där alldeles ensam, medan min mormor kvävs på grund av vatten i lungorna.
jag har aldrig reflektert över det som konstig,
jag har alltid varit stor, men efter den dag tog kung död ett grepp om min hals, och kung död hade ångesten som vän.
jag har en dotter som är 14, jag ville inte satt henne i samma situation, en knopp måste få springa
ut och blomma innan den bekantar sig med kung död. Den skall int vara en ledsagare medan man är ny och ung och vacker och inte funderat i livet, när man hälsar på Döden.
Döden är inte farlig, efter men döende
är farligt, du har inte längre en chanse, du är alldeles chanslös, du kommer inte levande ur greppet på kung död. han vill inget väl, han stryper dig han kväver dig han användar de sämsta metoder, när
han tyner livet ur dig.
Ärlig jag är int rädd för döden efter jag har dött men jag är livrädd för döendet.
livet har varit moment 22 och livet har varit Mission impossible, mina uppdrag har varit
långt över min kompetens.
Men någon gång måste jag ta itu med mitt första möte med Döden, jag var ung och inte alls förberett på att möta Dödens allvar.