hämtning

är värre än löjlig, jag är på väg tillbaka, tidsbedömningen var helt inkomptent och där stannar andras överseende. Oförberedd och ingen plan och inte möjlig att genomföra, det är inkompetens. Sedan jag var ung har jag åkt utan att förbereda mig, utan den strategin hade jag inte kommit nåtvart och fastnat, men nu funkar inte de gamla strategierna längre.

Och när jag kommer i mängder av folk, låsas hjärnan, och sedan ben och armar, och jag tappar fokus, det känner jag väl igen, och sedan är jag rörig, men börjar röra mera och mera om jag inte har mig ur situationen, att ha sig ur hopplösa situationer har jag gjort flera gånger i mitt liv.

Troligen har skolan varit långt viktigare för mig än jag har trodd, jag kommer inte i håg så mycket av det som hände bortsätt från det lärarna sa, särskilt när jag tyckte det var intressant eller märkvärdig. Läraren i 4 eller 5 klass berättade läraren att en Prest skrev denna psalmen då de förliste eller höll på att förlisa utanför England, tror jag det var. Psalmen berör mig like mycket varje gång, ja vi pluggade den, men sedan jag försöker undvika saker som berör mig, vet jag inte varför den gör det. Jag tycker det är den allra vackraste i den norska psalmboken, antagligen är den då översatt ifrån engelskan?

i Linköping.

Jag har alltid varit jättedålig på att marknadsföra mig, om de inte förstår mina skämt, är det kört. Jag har alltid trott det fanns en mall perfekt, men dit kom jag aldrig och när jag har sätt mig runt de senaste åren finns den säkert inte. Några få har det ideella utseendet, men ingen kan veta vem de är för att det inte syns, ja om de inte marknadsför sig. Jag kom hit som ofta med felknäppt jacka och gick mitt i gångfältet, och insåg hur lost jag är i en värld där man måste marknadsföra sig. Mastern jag har drömt om hamnar i dimman, jag kom ju aldrig in och har i stället fått läsa retorik och till anhörigterapeut, som fick sitta på vänt efter 2017. Jag är duktig på att tillägna mig kunskap, men att servera skämt och försöka gömma sig för massen är inte någon marknadsföring. Det är bara typ hopplöst. Har detta något meg kyrkan att göra?

Ja kanske för att man behöver någon tillhörighet. Att marknadsföra sig i min ålder alldeles fel-knäppt? Det ser löjligt ut, det jag säger låter löjligt på svorskan.

Jag har en avsaknad förmåga till att ge upp. Men kan jag inte nog nu? Måste jag bära runt på intyg för att bli perfekt nog för marknaden?

I alla fall så är jag envis och felknäppt, och fullständig inga i en miljö av unga talentfulla. Som med och utan marknadsföring också vill vara någon. Alla vil vara någon och inga vill vara bara inga.