i Linköping.
Jag har alltid varit jättedålig på att marknadsföra mig, om de inte förstår mina skämt, är det kört. Jag har alltid trott det fanns en mall perfekt, men dit kom jag aldrig och
när jag har sätt mig runt de senaste åren finns den säkert inte. Några få har det ideella utseendet, men ingen kan veta vem de är för att det inte syns, ja om de inte marknadsför sig. Jag kom hit som ofta med
felknäppt jacka och gick mitt i gångfältet, och insåg hur lost jag är i en värld där man måste marknadsföra sig. Mastern jag har drömt om hamnar i dimman, jag kom ju aldrig in och har i stället fått
läsa retorik och till anhörigterapeut, som fick sitta på vänt efter 2017. Jag är duktig på att tillägna mig kunskap, men att servera skämt och försöka gömma sig för massen är inte någon
marknadsföring. Det är bara typ hopplöst. Har detta något meg kyrkan att göra?
Ja kanske för att man behöver någon tillhörighet. Att marknadsföra sig i min ålder alldeles fel-knäppt? Det
ser löjligt ut, det jag säger låter löjligt på svorskan.
Jag har en avsaknad förmåga till att ge upp. Men kan jag inte nog nu? Måste jag bära runt på intyg för att bli perfekt nog för
marknaden?
I alla fall så är jag envis och felknäppt, och fullständig inga i en miljö av unga talentfulla. Som med och utan marknadsföring också vill vara någon. Alla vil vara någon och inga vill vara
bara inga.