är värre än löjlig, jag är på väg tillbaka, tidsbedömningen var helt inkomptent och där stannar andras överseende. Oförberedd och ingen plan och inte möjlig att genomföra, det är
inkompetens. Sedan jag var ung har jag åkt utan att förbereda mig, utan den strategin hade jag inte kommit nåtvart och fastnat, men nu funkar inte de gamla strategierna längre.
Och när jag kommer i mängder av folk, låsas
hjärnan, och sedan ben och armar, och jag tappar fokus, det känner jag väl igen, och sedan är jag rörig, men börjar röra mera och mera om jag inte har mig ur situationen, att ha sig ur hopplösa situationer har jag gjort
flera gånger i mitt liv.
Troligen har skolan varit långt viktigare för mig än jag har trodd, jag kommer inte i håg så mycket av det som hände bortsätt från det lärarna sa, särskilt när
jag tyckte det var intressant eller märkvärdig. Läraren i 4 eller 5 klass berättade läraren att en Prest skrev denna psalmen då de förliste eller höll på att förlisa utanför England, tror jag det var.
Psalmen berör mig like mycket varje gång, ja vi pluggade den, men sedan jag försöker undvika saker som berör mig, vet jag inte varför den gör det. Jag tycker det är den allra vackraste i den norska psalmboken, antagligen
är den då översatt ifrån engelskan?