hämtning

jag går runt ett svart hål eller tomt rom, och det krävs att jag dokumenterar det som hände i det svarta hålet, eller det tomma rommet. Det är inte min mor som sitter där, den kraften hade hon inte, fast hon också är stark i sin sjukdom, eller så jag menar att det är så.

Jag är fortfarande glad i min mor, så något som har varit bra har vi kvar, trots allt som har varit. Men i det svarta hålet, som finns ett dragsug, som kommer till att tillintetgöra mig, samtidig: Om jag nu inte kan dokumentera, är det som de stjulna dokumneten, inte längre möjligt att säga: Så var det.

I tom-rummet, är mycket av minnerna helt borta, det är som svarta minnen, och åren runt är borta, människor har blivit borta, utraderat ur minnet, sedan minnet försöker att radera allt runt händelserna. Händelserna? var de flera. Det finns inga ekon i de tumma rummen, igen genklang, men sen-minnen har jag och om en börjar solla i dem, så kanske de ger någon mening.

I framtiden, som jag trodde blev borta, så måste jag, som miljörörelsen säger (Vi MÅSTE säger de, och inga lyssnar) bara omge mig med pålitliga folk, jag har inte råd med flera dåliga relationer, opålitliga folk, falska folk, folk som har annat i sig än man tror. Att de är dåliga folk? Nej egentligen tror jag fortfarande inte det, det finns några för alla, men för mig passar det bara inte. Jag har verkligen en sårbar sida.

Det är inget att skylta med, mem sedan har nog alla sina sårbara sidor, och där behöver inga att klanka, jag sårar också folk, sedan jag inte är så smart på de områden, jag lekar med deras namn, jag retar dem, och tror själv att detta var roligt. Ungefär ett år efteråt, förstår jag att detta inte var så bra, jag kan läsa av folks reaktioner. Och ett år efter går det in, hur lite bra det jag sa egentligen var.

Andra har ju också sina sidor som de inte visar öppet, för att om någon skulle använda sig av det.

Klockan 12 på söndag är det samling för Amazonas på Odenplan, att försöka tillintetgöra andra, skogar, och hela ekosystem, ja jorden är också ett, så förstör man allt.

Det mest primitiva i en männsika, är att vilja förstöra det mest sårbara.

Men den drivkraften är som en boomerang.

en omkoppling eller felkoppling.

I stället för att bli skrämd eller ledsen, spårar det över till reaktionen komik.

Jag tror den började ganska tidlig med, jag kommer i håg reaktionen, ja ifrån den återkommande 10 års ålder. Om en håller på att dö av skratt, kan det bli lite för mycket. Jag har fastnat i den reaktionen några gånger, även då det inte var komisk egentligen. Det blir död komisk, eller komplett komisk. Fullständig komisk, och hjärnan låser sig där. Varför? För att det ÄR komisk, i alle fall går det att se det på det sättet. När jag är på resor och en skall vifta framför dörren för att den skall öppna sig, eller om en sätter sina händer under kranen och det kommer vatten ur utan att trycka på någon knapp, går reaktionen i gång. När jag upplever mig löjlig, för att insektsdelar sitter kvar på mina kläder, för att jag är så klantig att de fastnade där, när jag använde limmet på labben, och jag upptäcker det på vägen hem, vad gör en då? Dömmer sig ur samhället är ett sätt, det andra sättet, är att det fastnar som fruktansvärd komisk. Ingen av delarna är särskild intellektuella eller vuxna. Så jag försöker alltid behärska mig, i bland klarar jag inte att behärska mig och det känns väl bara som jag förlorar min fasad. Det är inte en reaktion jag vill äga, jag hade häller haft en intelektuell eller inte lektuell distans, som en riktig vuxen. Jag bedömmer det själv till att vara omoget.

Denne lärde vi i fjerde eller femte klass på skolan, jag hittar den inte på youtube, men orden sitter kvar som en pil: http://salmebloggen.no/2008/12/22/et-ord-er-en-pil/

det har jag absolut inte mött här, som man möter i vissa studentmiljö, är som regel en eller några som inte vill att en skall komma vidare. Värre eller bättre är det inte, men många äger kompetensen i sig till att hindra andra och är duktiga på det och äger makt och sätter punkt för andras framgång. Det är några år sedan jag senast mötte det. Hade jag inte reagerad så starkt på det, ville det bara ha varit en kunskap, då jag läste ett kurs i pedagogik för barn i Stockholm, hade vi en lärare som aldrig visade sig, medan tre kvinnor skötte undervisningen, men det var tydlig att det var konflikter. Jag fick mail ifrån honom, där han skrev att han hade hållit ett öga på mig, och då hade jag aldrig sätt honom, jag bruker vara rak mot andra och säga till, och det är tydligen en kompetens inte alla gillar, fast jag aldrig vill någon illa. Jag bestod faktisk kursen med dåligaste betyg, men ofta hamnar en i ett dödläge, och kommer aldrig över muren av ovälvilja. Troligen är detta bemötande bekant för mig från tidig ålder. Men jag minns det inte. Reaktionen min är inte hensiktsmässig, benen domnar och jag blir rädd på allvar, varför jag reagerar så minns jag inte, men om det inte stannar där, vill mardrömmar börja om natten, och jag börjar vandra i dåliga cirklar. Igenkänning är det tydligen ifrån bådas sidor.