en omkoppling eller felkoppling.
I stället för att bli skrämd eller ledsen, spårar det över till reaktionen komik.
Jag tror den började ganska tidlig med, jag kommer i håg reaktionen, ja ifrån
den återkommande 10 års ålder. Om en håller på att dö av skratt, kan det bli lite för mycket. Jag har fastnat i den reaktionen några gånger, även då det inte var komisk egentligen. Det blir död
komisk, eller komplett komisk. Fullständig komisk, och hjärnan låser sig där. Varför? För att det ÄR komisk, i alle fall går det att se det på det sättet. När jag är på resor och en skall
vifta framför dörren för att den skall öppna sig, eller om en sätter sina händer under kranen och det kommer vatten ur utan att trycka på någon knapp, går reaktionen i gång. När jag upplever mig löjlig,
för att insektsdelar sitter kvar på mina kläder, för att jag är så klantig att de fastnade där, när jag använde limmet på labben, och jag upptäcker det på vägen hem, vad gör en då?
Dömmer sig ur samhället är ett sätt, det andra sättet, är att det fastnar som fruktansvärd komisk. Ingen av delarna är särskild intellektuella eller vuxna. Så jag försöker alltid behärska mig,
i bland klarar jag inte att behärska mig och det känns väl bara som jag förlorar min fasad. Det är inte en reaktion jag vill äga, jag hade häller haft en intelektuell eller inte lektuell distans, som en riktig vuxen. Jag
bedömmer det själv till att vara omoget.
Denne lärde vi i fjerde eller femte klass på skolan, jag hittar den inte på youtube, men orden sitter kvar som en pil: http://salmebloggen.no/2008/12/22/et-ord-er-en-pil/