jag gick, så var det en elev som var en typisk mobbare, och i början trodde jag han var helt dum, för det var det som kom ur munden, jag har kommit vidare, för jag kunde bara obeservera det, och hur det blev tyst runt han, för
att folk var rädda för att bli utsatt. Men jag tror att både han och jag visste vem han och jag var.
Det gick under kortare tid, men före eller senare hade det blivit en konflikt, sedan jag inte klarar av att se på att någon
dominerar på det sättet. Troligen har också jag haft mitt beteende alltid, jag säger till även värstingarna, för att tycker inte om mobbning, det är att utsätta någon som inte kan försvara sig.
Jag klarar inte av det, för det går under huden till slut, och sedan så försöker jag sätta punkt för det. Undervägs i livet har jag fått erfare att det medför att jag kan bli utsatt för de allra
värsta, sedan de inte skyr några medel eller metoder, de har ingen moralisk off-knapp, eller så har de gömt bort den, den ligger kanske under något om man ger dem en chans; alla har ju lite mobbaren i sig, eller de aller flesta,
vi skrattar oskydigt åt andra och deras åkommor.
Men när det är direkt och synlig, så klarar jag inte av det. Det är typ bara som en ren reflex, det blir som ett gensvar. Kanske är det min personlighet, eller så
är det en kombo av det och inlärning, det kan häller inte jag veta, och jag kan häller inte gå utifrån att just jag är mallen för allting, kanske jag reagerar extra hårt, eller de bara möter något
i mig som har farit illa?
Jag vet ju inte det, annars så hade det ju inte blivit till ett känslomässigt problem, då vore jag situationens härre överallt. Det är jag inte, för att jag reagerar hårt på
det många tolererar.
Tydligen är det synligt för mig, men inte för alla.
Inte för alla och inte för inga.