hämtning

allt för svårt för mig, jag har stått i det siden jag var liten, oförståndigt försökt att lösa upp i, och lösa problemen, utan svärd sköld och slag-skor, däremot så har det satt sig i kroppen, där inte logiken inte längre räcker till problemen, jag har varit stark, sedan jag aldrig har frånvikit min uppfatnning, mina ställningstaganden, jag har också försvarat det jag står för, lika standhaftigt alltid, utan kunskap om ett fenomen som är oangripligt och finns inåt och utåt och för alltid bakåt och framåt i historian, jag kan ju inte lösa ett problem eller fenomen, som har följt människan alltid och alltid vill vara en del av människan. Jag har inte förstått vad jag har med att göra, det går att kapa ett huvud, innan de nya nio nya växer ut med tyngd, jag ensam har försökt att försvara dem trollen äter upp. Det blir omöjligt, men först nu kan jag förstå det. Ångest på ångest har jag i kroppen, efter att ha varit fot-soldat, befäl och strateg, fast en dålig strateg, då jag inte visste vad jag kämpade emot, eller fösvarade. Det är ju den eviga kampen, där fenomenet inte kan förgöras, bara belysas och sedan försöka rättas till med långsamma medel.

Jag har inte föstått fenomenet, och inte min egen roll, och det huvudet inte kan ta, sitter i kroppen. Att försvara och gå emot, något som inte bor i en person, men i flera, det kan nu verka som mission impossible, men kunskapen kan ingen ta ifrån mig, och med att aldrig frånvika sitt utgångspunkt, har jag verkligen fått kunskapen in i hela mig och i hela kroppen och under huden och i allt mitt väsen.

Jag är i grunden ingen rädd person, har jag förstått.

Men det är ju upp till andra att värdera min kompetens, jag driver ju inte världen ensam precis, eller bolaget: Bara Ingas AB. Det hade varit högfärdigt eller hur, gottfolket?

osynlig, den berättigar sig, vänder på perspektiven, gömmer sig, slår när bara inga ser det, vänder sig med kappan efter vindem, den ljuger, skiljer inte på faktan och fake, den forserar spärrer med fina ord, byter färgen på kappan för stunden, den fösvarar sig och skiljer inte alls på faktan då häller eller fake, den försvaras av andra, sedan vi alla har den i oss lite granne, det byter rom forum och skakar händer med vem som helst och vad som helst, den möter oss var som helst och när som helst, den är aldrig hel, den är styckevis och delt, den behöver sig själv, annars vore den inget, vi lever alla nära den, men bara vissa märker den, man gifter sig med och man kan ofta inte skilja sig från den. Den vill alltid ha rätt och den vill berättiga sig.

Våld är dessutom effektivt.

Det enklaste är att låta det väntileras öppet, sedan den är ett evigvarande fenomen, så är det viktig att tidig börja uppmärksamma beteende, som kanske är en ålder i ett barns utveklan, det är viktig att belysa det som vore det ett av verdens vanligaste åkommor. Den är ju inte större än en ålder, ett beteende eller en typ av icke-fungerande språk. Vid att kunda ha ett gemensamt bemötande, så behöver den inte skada många, det är väl ingen som egenligen vill att den skall finnas varken i eller utanför en.

Elefanterna tillhör Afrika och inte i vardagsrummen.

problematisk, för att då går jag ofta direkt mot makten, då jag verkligen ser det som beteende som inte är bra, jag har inte varit så rädd att jag inte har sagt till, men det ligger som en stress, alltid. 

Där måste jag i framtiden kunna skydda mig, och dem jag tycker om, jag kan ju inte rädda hela världen, fast något i mig drar åt det hållet. 

Jag har sätt att jag kommer till kort, och att det är något som framkallar hämnd-beteenden och de värsta beteenden som finns. Det är väl därför det är osynligt, det är inte meningen att någon skall se. Där uppstannar också min karriär, i och med att jag är mera en obeservatör, långt mera än en karriärist, jag ser och observerar, jag registrerar och arkiverar, men tror samtidig gott om folk, även dem som jag tycker har ett dåligt beteende. 

Långsamt förstår jag att beteendet upprätthåller sig själv, det går inte att lära upp dem som inte känner att det är något problem, kanske bara en säker väg upp mot toppen.

De flesta? har dessutom en beundran för folk som tar sig upp på det sättet, det är dem folk röstar på, de ser vinningen som ett mål, och inte vägen. Jag måste lära mig att backa, det är också sorgligt, men att stridas öppet med dem som inte tar hänsyn till något annat än sin egen framgång, måste en vara många om.

De sitter runt och överallt och det finns inga kurser de vill ta, sedan de aldrig tycker att de behöver dem, mina kurser vill de inte ha, fast jag har gundkurs, medelkurs och vidaregående kurser klar, den dagen de vill köpa mina kurser.

Då jag var barn var jag stark nog till att sätta ting på sin plats, men nu äger jag inte den styrkan längre.

Pippis guldpänger tog slut en vacker dag, eller en sorglig dag, det beror på vem en vill skall äga historians slut. Prussiluskan, Kling och Klang, och tjuvarna har ocskå sina öden och vill ha förståelsen och framtiden, de har också en barndom och känner sig också som offer och de som vill ha vår uppmärksamhet, ingen vill vara boven i någons historia.

Livet är en mängd maktkampar, och det är inte så öppet vem som är vem, eller om vem är vem, eller vad som är vad, eller vad är vad, eller målet, meningen och av det allra största värden.