hämtning

som gillar att tänka självständig, kan det bli svårt att tugga en färdig uppskrift på livet, det blir som att köpa en korsett tre nummer för liten. Och så känns det även för mig, och det finns allt för många som avkräver en svar, när en är i de miljön, som om de ägde patentet. Fast de inte har något med att kontrollera andra. I Norge där avståndet mellan fattig och rik inte har varit så stor och alla mera tillhör samma folket, är det en långt större del av kulturen. 

På grund av att många förbinder läran med tvång, så är det inte många som har läst en av världens äldsta böcker, som troligen inte är farlig i sig själv.

tillhörighet i kyrkan och inte har behövd att bekräfta eller avkräfta det jag står för, känner jag det samma som jag alltid har känt för den norska kyrkan, ett avslappnat förhållande, som bara blir slitsamt om någon försöker att tvinga en in i något som en inte vill, jag går aldrig fram, där gick gränsen, för om någon hade tvingat mig, hade jag fått lämna.

Det hela vilar på att jag får vara den jag är, tvång och kontroll finns även där, för det finns alltid någon rättrogenhetspolis, som jag brukar ignorera. Det har gått bra, och det sättat har jag fortfarande mitt avslappnade förhållande kvar.

Det finns alltid någon som vill bestämma över en i alla miljön.

Men i slutändan måste det var jag som bestämmer mitt förhållande.

Det var fördelen med statskyrkan i Norge, de hittade balansen mellan värdslighet och sekt.

I början av studietiden ville man också att en skulle ge avkall på denna sidan, därmed fick jag höra att jag var velen, men det är just vad jag inte är.

Jag har alltid stått pall. Och har ett fint förhållande till något som jag aldrig tillåter någon göra intrång i. Från och med då ville förhållandet i så fall vara över.

pedagogik.

Gillar man musik så gillar man allt. Sedan jag gillar ord, så blir det musik med ord, eller ord med musik. Sedan min mor gick i kyrkan, gjorde jag det med och har druckit mycken kyrksaft. I grundskolan lärde vi in psalmer och jag sjöng i skolkören, som sjöng i den lokala kyrkan inte långt ifrån där min far ligger begraven. Planen är att skaffa den norska psalmboken, och hur gör man det? Går in på den norska sjömanskyrkan och lånar med sig ett par exemplar? Att man inte får stjäla psalmböcker, men det vet man ju inte före efter, eller hur? Ska vi göra det så, eller går det att fråga snällt? Det första går snabbast. Hela barndommen sjäng jag ur boken, som är av mycket bättre kvalité än den svenska. Den svenska verkar vara ganska postmodernistisk, allt är borta förutom, ja det är liksom bara bokens egenvikt som finns kvar. Nu går jag hos sångpedagog, och det är dags att se närmare på de norska kulturskatterna. Allt klinger liksom vackrare i Norge, landskapet är inte så platt där och alla bergen runt omkring gör att det klinger så vackert mellan alla bergen.

Psalmboken har hamnat i mellan de mera värdsliga och de som tillhör det som jag upplevde som olika sekter i Norge, men i sig själv är musiken vacker. Och den tillhör bara inga.