tillhörighet i kyrkan och inte har behövd att bekräfta eller avkräfta det jag står för, känner jag det samma som jag alltid har känt för den norska kyrkan, ett avslappnat förhållande, som bara
blir slitsamt om någon försöker att tvinga en in i något som en inte vill, jag går aldrig fram, där gick gränsen, för om någon hade tvingat mig, hade jag fått lämna.
Det hela vilar på
att jag får vara den jag är, tvång och kontroll finns även där, för det finns alltid någon rättrogenhetspolis, som jag brukar ignorera. Det har gått bra, och det sättat har jag fortfarande mitt avslappnade
förhållande kvar.
Det finns alltid någon som vill bestämma över en i alla miljön.
Men i slutändan måste det var jag som bestämmer mitt förhållande.
Det var fördelen med statskyrkan
i Norge, de hittade balansen mellan värdslighet och sekt.
I början av studietiden ville man också att en skulle ge avkall på denna sidan, därmed fick jag höra att jag var velen, men det är just vad jag inte är.
Jag har alltid stått pall. Och har ett fint förhållande till något som jag aldrig tillåter någon göra intrång i. Från och med då ville förhållandet i så fall vara över.