hämtning

Det är otrolig vad man behöver av beröm för att orka, jag har nu varit ganska blind. Det är ingen fara för att bli arbetslädig efter återhämtningen, som jag måste igenom. Jag måste lära, faktisk i min ålder, att ta hänsyn till hälsan, annars får jag inte del av naturen jag vill ha, jag får inte glädje av min tid och av att se de fina döttrarna. Om jag tar slut på mig, så spelar väl inget någon roll mera. Det är för att en är ett centurm i sig själv, att en kan uppleva naturens och livets storhet och innse att livet var en liten bit av något större. Och glädjen av att livet är på på det sättet det är. Jag har varit priviligerat och jag har fått så mycket, så i det vill jag gärna återgå tillbaka till ett läge, där jag kan njuta av det, samtidig som jag fortsätter med det jag tycker är viktig för mig och alla. Det går inte att ta sorgarna på förskott häller. Jag kan bara hoppas på att folk flest ta itu med de problem vi har efter köpfesten de 50 siste åren, där vi använde upp nästan allt liv på klotet och dumpade soporna i havet luften och överallt. Men sedan jag inte är världens centurm så bestämmer inte enbart jag vår framtid, och har rätten till häslan och av att njuta det jag har fått.

Det är konstig hur ett kollektivt ansvar fördelas, någon tar rollen allt och inget där med.

när klimatfrågan och naturfrågan tar fart och jag känner att jag inte behövs, då så många nu vill ha ett ord med i laget? Ja självklart är det bra, men det hade varit roligt att vara något mera än droppen i havet. Jag är slut, och jag måste backa och vara nöjd med att vara en droppa i alla fall. I vissa fall kan en känna sig betydelsefull, till det går upp för en att en är som ett molekyl i ett oändlig univers. Jag kan inte klaga då jag själv har sagt att jag inte vill ha något fokus.

Att vara nöjd med att vara med ändå.

Det finns något imellan allt eller inget. Familjen julen vänner vardag. Intressen, musik, sjunga, skriva, dansa, gymma, anbo och så vidare. 

Att reparera, det som var trasig, att ta tillbaka egenmakt, kraft, styrka och allt är längre processer och inte hokus pokus. Att ligga lite lågt, eller lagom högt, att släppa taget i att vara mest och best.

Att välja livet, livskvalité och det som ger mera liv.

Att fortsätta att jobba med miljöfrågor på ett lagom sätt, att våga lita på att en har något att bidraga med i alla fall, att fortsätta med anhörigfrågor eller den psykiske hälsan och jobba med ungdomar? Att ägna tiden att sjunga spela piano och börja dansa? Att ta sig på större allvar, och även andra? Att satsa på det sociala, och inse att det inte gör något att komma till kort? Att bara vara, och att fatta att det dög. 

Blev detta bara en kravlista, eller blev detta livet?