Det är otrolig vad man behöver av beröm för att orka, jag har nu varit ganska blind. Det är ingen fara för att bli arbetslädig efter återhämtningen, som jag måste igenom. Jag måste lära,
faktisk i min ålder, att ta hänsyn till hälsan, annars får jag inte del av naturen jag vill ha, jag får inte glädje av min tid och av att se de fina döttrarna. Om jag tar slut på mig, så spelar väl inget
någon roll mera. Det är för att en är ett centurm i sig själv, att en kan uppleva naturens och livets storhet och innse att livet var en liten bit av något större. Och glädjen av att livet är på på
det sättet det är. Jag har varit priviligerat och jag har fått så mycket, så i det vill jag gärna återgå tillbaka till ett läge, där jag kan njuta av det, samtidig som jag fortsätter med det jag tycker
är viktig för mig och alla. Det går inte att ta sorgarna på förskott häller. Jag kan bara hoppas på att folk flest ta itu med de problem vi har efter köpfesten de 50 siste åren, där vi använde upp
nästan allt liv på klotet och dumpade soporna i havet luften och överallt. Men sedan jag inte är världens centurm så bestämmer inte enbart jag vår framtid, och har rätten till häslan och av att njuta det
jag har fått.
Det är konstig hur ett kollektivt ansvar fördelas, någon tar rollen allt och inget där med.