när klimatfrågan och naturfrågan tar fart och jag känner att jag inte behövs, då så många nu vill ha ett ord med i laget? Ja självklart är det bra, men det hade varit roligt att vara något
mera än droppen i havet. Jag är slut, och jag måste backa och vara nöjd med att vara en droppa i alla fall. I vissa fall kan en känna sig betydelsefull, till det går upp för en att en är som ett molekyl i ett oändlig
univers. Jag kan inte klaga då jag själv har sagt att jag inte vill ha något fokus.
Att vara nöjd med att vara med ändå.
Det finns något imellan allt eller inget. Familjen julen vänner vardag. Intressen,
musik, sjunga, skriva, dansa, gymma, anbo och så vidare.
Att reparera, det som var trasig, att ta tillbaka egenmakt, kraft, styrka och allt är längre processer och inte hokus pokus. Att ligga lite lågt, eller lagom högt,
att släppa taget i att vara mest och best.
Att välja livet, livskvalité och det som ger mera liv.
Att fortsätta att jobba med miljöfrågor på ett lagom sätt, att våga lita på att en har något
att bidraga med i alla fall, att fortsätta med anhörigfrågor eller den psykiske hälsan och jobba med ungdomar? Att ägna tiden att sjunga spela piano och börja dansa? Att ta sig på större allvar, och även andra?
Att satsa på det sociala, och inse att det inte gör något att komma till kort? Att bara vara, och att fatta att det dög.
Blev detta bara en kravlista, eller blev detta livet?