hämtning

jag kom över av böcker och musik av Alf prøysen, slukte jag som barn, från pytteliten och hela vägen upp, makan till geni. Men ingen nobelmedalj. För att han inte var stor på det. Punkt slut.

Och nattasången ovanför är gjord av Prøysen.

jag inte har någorn glädjer då?

Jag improneras av annat. Av välgjordhet, av keramik-rosor, av hövlighet, givmildhet, av de små ting, alla som bygger upp något utan sugrör, allt smått, som täpper tilll hålen, som lagar grunden, som fyller glappet.

Det är ju dem som håller upp all ting, även orimliga konstruktioner, men de håller det samman, det som vill rasa. Och utan dem vore ingenting möjligt. Och när orimligheterna blir för stora, faller det överdimensionerade, av brist på, även detta.

i att bli förargad. 

Arktitektprogram på svt, stora barn som beundrar sina egna bygganden, hur stor plats kräver egentligen en människa? Vad är genialt? Att rita sig upp i hierarkin, att tjäna mest och kunkurrera ut de andra. Fjolls til fjells? Ja. Det är inte imporenerande. Detta behovet gör att vi bräder ut oss på enorma områden. Att de tycker sig vara geniala. Och rätten de tycker följer med dem, bara DE skall få äga en stuga med den bästa tomtem och utsikten, de fattar väl att alla vill ha det så. björn ulveus som ville bygga, som har byggat? på en ö som var reservat på gotland, vad får mannen till att tro att han är något speiellt? Apkatten! Nu kommer jag ifrån en familj som har drag av storehetsvansinnet, och jag har mött flera såkallade storheter, och jag finns inte imponerad, inte en gnutta. Elit? Nej. Inbildskhet. Ja. Förstorade egon. Ja absolut. Oappetligt. Ja, jag måste nästan spy.

Dustemicklar!!!