hämtning

är att inga är inga.

Med att uthärda min krongliga resa, har jag väldig mycken erfarenhet, och den skiljer sig lite infrån menigman, jag har sätt livet ur olika perspektiv, jag har hittat källor inom mig, som i bland hotar med att forsa över, glädjen, viljan, uppfinnsmaheten, tokigheterna, och sedan alla de mörka stärngar i moll och dessa som bara går i dur. Det är nog de sista jag uppskattar mest. Jag kan vara en riktig skojarfjant, men det vet ju alla redan. Jag gör även många skivbom med min lite speciella humor. Och i bland skäms jag även inte över det. 

Men jag behöver lång tid på den sega återhämtnigen, jag skall gå de trappor upp, som jag var tvungen att går ner.

Då illskan kom märkte jag den inte själv, den förblir en del av mig, men skall inte missburkas, det är inte så långt mellan egoism och altriusm, som en tror. Det finns genvägar därimellan. Och nästan omärkligt kan en anpassa sig därefter. Därför är det bra att kunda vända sig åt sig själv, nu och då. 

Långsamt blev jag för trött till att springa, och blev till inga. Kan det vara så i livet.

Egoismen har en ointress för andra i sig, Det att inte ha någon intresse för den du lever tillsamman med, om den blommar varje femte år, så borde det vara intressant att vänta och se, hur blomman ser ut?

Egosimen handlar om att bara ge sig själv, och uppfylla sig själv, och det är en oförmåga, en inlärning om hur andra ska agera så den får mest möjlig, och ger nog ingen personlig lycka, därimot blir det lättare att lyckas, med att kliva i hierkarkin.

Egoisme är alltså en oförmåga till att se andra, vilja önska att de blommar, att ta hänsyn och omtanke. Om även oviljan finns till att vilja kunne ändra sig, är det inte liv lagat, då föblir man ingen i deras närvaro.

Egiosm behövs i vissa lägen, den behövs för att överleva själv, men när den hindar andras liv, så har den gått för långt och de andra erbjuds bara skuggan.

Egiosmen är inte genial, den är ett överlevnadsinstinkt och kan bli simpelthen både förödande och dödande.