Långsamt blev jag för trött till att springa, och blev till inga. Kan det vara så i livet.
Egoismen har en ointress för andra i sig, Det att inte ha någon intresse för den du lever tillsamman med, om den
blommar varje femte år, så borde det vara intressant att vänta och se, hur blomman ser ut?
Egosimen handlar om att bara ge sig själv, och uppfylla sig själv, och det är en oförmåga, en inlärning om hur
andra ska agera så den får mest möjlig, och ger nog ingen personlig lycka, därimot blir det lättare att lyckas, med att kliva i hierkarkin.
Egoisme är alltså en oförmåga till att se andra, vilja önska
att de blommar, att ta hänsyn och omtanke. Om även oviljan finns till att vilja kunne ändra sig, är det inte liv lagat, då föblir man ingen i deras närvaro.
Egiosm behövs i vissa lägen, den behövs för
att överleva själv, men när den hindar andras liv, så har den gått för långt och de andra erbjuds bara skuggan.
Egiosmen är inte genial, den är ett överlevnadsinstinkt och kan bli simpelthen både
förödande och dödande.