hämtning

det finns inget torrare än kemi, det är kemisk fritt för känslor, välsignade fritt för allt trams, där är det ordning där, och det var det nog det jag hoppas med biologin med, torra faktan, organsisk, är det levande, och det oorganiska, inte levande, och livet handlar om rörelse och fortplantning, men den kan även försiggå ganska kemisk neutral. Tror ni inte att just jag kom med på kusen ca 1990 om klimatfrågan, problem? Ja jag innsåg det genast, ångesten på alla dessa oro-känslor onlined, om faror, just jag som var rädd nog ifrån för. Tick tick tick fem i tolv i tolv, sa de. Sedan får man leva med det, men det blev inte kemisk fritt för problem eller känslor. Tick tick tick, och ensam odlade jag mina farhågor på kurs och möten och träff och bara inga lyssnade på mig, tick tick tick, torrt, nej det blev väldig vattnig känsla. Men samtidig blockerar ångesten känslolivet, det ska inte ticka faror så länge, då blir det kronisk utmattning, och en dör innan ev klimatpåföljder. Gör det något? Det beror på. Jag höll på att dö hösten 2017, det borde inte vara skam att medge det, ingen kan leva i utförbacke hela livet med en ryggsäck full av farhågor, och på toppen vilade hela klimatfrågan, som allt det andra vilade nedanpå. Hade man haft någon till att dela på bördorna, så ville det inte vilat så tungt. Biologin är spännade men kniven på strupen ger inte glädjes-endorfiner. Att detta inte är sorgligt. Detta är bara en början föstår ni, och bara inga har sagt att ni kommer att komma levande ur den här berättlsen.

att framkalla regn, är det inte det de kallar chemitrails? jag kan egentligen inte något om det, men går det att skriva så att det framkallar tårar, hos människan är de livsviktiga, och livgivande, men går det att framkalla med sånger och ord, att få tillbaka flödet, sedan man behöver det som männsika, annars kan man fastna i hat och hämnd, det sker en låsning där med. Jag har mina, men det finns tillstånd där man blir likgiltig, och det blir inte så bra, sedan med flöde så kommer livet tillbaka, jag har inte förmågan till hat egentligen, så det är inte mitt problem, men allas problem är att kunde väntilera, få bort saker, få in nytt, inte fastan i lotter, teven, mobilen, i sorg eller i ovanor. Är det lyx att leva på riktigt, jag tror det, och det handlar om att leva med öppna sinnen, ta in men också ut, sånt som ska bort, är det ett idealtillstånd? Eller ett mål eller en personlighetstyp? Eller kan alla börja leva, om det finns grobotten, ja ser ni, men då behövs regnet komma förståss. Även accepten för regn och för egna sådanna. Kanske är det tillstånd, jag vet inte. jag skall prova vidare att framkalla tårar via ord, sedan jag inte kan regndansen, och just det tar lång tid att påverka. Framtidan blir till att försöka knäcka er till tåror, är det möjlig, jaja jag vet djupsinniga författare klarar det, men jag är inte djupsindig, jag är ganska så ovanligt vanligt ytligt. Det är en riktig varning. Så läser ni vidare! så kankse tappar ni hakan eller livslusten!! Det gäller att hålla sig på god avstånd!!!

Sorgens timma kommer.