det finns inget torrare än kemi, det är kemisk fritt för känslor, välsignade fritt för allt trams, där är det ordning där, och det var det nog det jag hoppas med biologin med, torra faktan, organsisk, är
det levande, och det oorganiska, inte levande, och livet handlar om rörelse och fortplantning, men den kan även försiggå ganska kemisk neutral. Tror ni inte att just jag kom med på kusen ca 1990 om klimatfrågan, problem? Ja
jag innsåg det genast, ångesten på alla dessa oro-känslor onlined, om faror, just jag som var rädd nog ifrån för. Tick tick tick fem i tolv i tolv, sa de. Sedan får man leva med det, men det blev inte kemisk fritt
för problem eller känslor. Tick tick tick, och ensam odlade jag mina farhågor på kurs och möten och träff och bara inga lyssnade på mig, tick tick tick, torrt, nej det blev väldig vattnig känsla. Men samtidig
blockerar ångesten känslolivet, det ska inte ticka faror så länge, då blir det kronisk utmattning, och en dör innan ev klimatpåföljder. Gör det något? Det beror på. Jag höll på att dö
hösten 2017, det borde inte vara skam att medge det, ingen kan leva i utförbacke hela livet med en ryggsäck full av farhågor, och på toppen vilade hela klimatfrågan, som allt det andra vilade nedanpå. Hade man haft någon
till att dela på bördorna, så ville det inte vilat så tungt. Biologin är spännade men kniven på strupen ger inte glädjes-endorfiner. Att detta inte är sorgligt. Detta är bara en början föstår
ni, och bara inga har sagt att ni kommer att komma levande ur den här berättlsen.