hämtning

eller blindzonen, för vem vet vad man utstrålar?

Vissa folk kan jag inte se på före de plötsligt visar fram huggtänderna, då glänser de i solen, men nu kan jag också märka på kroppsspråket innan, och jag som är snäll, tänker jag, hur i all världen kom det sig? Jag vet inte vad jag utstrålar, jag tror själv att jag är vänlig, och vanlig, så ännu förstår jag inte. Men något i dem retas av något jag inte kan uppfatta. Blindzonen har jag nog haft länge, och det som är kvar av den styrka och självständighet från barndommen, tror jag själv jag har gömt gott bakom skalet. Och sedan har jag nog aldrig varit så var som nu, på andras beteenden eller frånvaron av beteenden. Och jag förvånas jämnt, måste de bitas utan att de står i fara. På något sätt så känner de i alla fall ett hot, och sedan saknar jag förståelsen för det. Men jag är säker inte unik där häller, man är säkert inte välkommen överallt. Lite som Bridget att landa Bang in i situationen och lika Bang, så var det på fel plats. Jag är förvånad för jag trodde nog på en almän gästfrihet. Och förvåningen får jag faktisk leva med tills vidare.

har jag så mycken social erfarenhet, att jag kan se att de extroverte verkar fungera vid att man ger varandra belöning, via åsikter och tyckande och att många fungerar så. Jag gör inte det, och inser att jag kan upplevas som anonym, intill det kommer till det jag kan, och där går gränsen min, det är kunskapen jag äger, och den är inte diskuterbar, sedan det är mitt och jag. Via uppväxten har det var så många påhopp att jag har måtte skydda den jag är och det jag kan. Folk som är väldig pågående, tävlingsinriktade och inte så lydhörda vill uppleva det som problem, sedan jag vänder mig inåt för att hitta svar och bedömningar. Det är bara folk som har respekten för andras egenart, som det går att ha något samspel med.

Långsamt blev allting till, antagligen går det kanske att hitta någon plats.

Nu är det långt större problem, som i turkiet och kurdistan, där folk inte kan skydda sig och sitt och jag inser också att det hårda villkor. Livet har hårda villkor, och för stunden kan folk känna sig trygga i så som pengar. För en stund. Att ha levd i otrygghet i ett tryggt land är en paradox, i det springer det ut en enorm engagemang, men som inte är till salu, den är hårt och tungt upparbetat, och det är mitt eget. Jag vill inte ha någon innanför min egen gräns. För innanför är det som är mitt och det delar man bara i förtroenden. 

Själv kan jag prata med folk i det gemensamma, det vi delar, jag kan tulla med folk för att se om det finns någon människa där inne. Och försöka ganska länge. Antingen så är de inerta eller så är det någon där inne. Och då finns det något gemensamt.