har jag så mycken social erfarenhet, att jag kan se att de extroverte verkar fungera vid att man ger varandra belöning, via åsikter och tyckande och att många fungerar så. Jag gör inte det, och inser att jag kan upplevas
som anonym, intill det kommer till det jag kan, och där går gränsen min, det är kunskapen jag äger, och den är inte diskuterbar, sedan det är mitt och jag. Via uppväxten har det var så många påhopp
att jag har måtte skydda den jag är och det jag kan. Folk som är väldig pågående, tävlingsinriktade och inte så lydhörda vill uppleva det som problem, sedan jag vänder mig inåt för att hitta
svar och bedömningar. Det är bara folk som har respekten för andras egenart, som det går att ha något samspel med.
Långsamt blev allting till, antagligen går det kanske att hitta någon plats.
Nu är
det långt större problem, som i turkiet och kurdistan, där folk inte kan skydda sig och sitt och jag inser också att det hårda villkor. Livet har hårda villkor, och för stunden kan folk känna sig trygga i så
som pengar. För en stund. Att ha levd i otrygghet i ett tryggt land är en paradox, i det springer det ut en enorm engagemang, men som inte är till salu, den är hårt och tungt upparbetat, och det är mitt eget. Jag vill inte ha
någon innanför min egen gräns. För innanför är det som är mitt och det delar man bara i förtroenden.
Själv kan jag prata med folk i det gemensamma, det vi delar, jag kan tulla med folk för att
se om det finns någon människa där inne. Och försöka ganska länge. Antingen så är de inerta eller så är det någon där inne. Och då finns det något gemensamt.