eller blindzonen, för vem vet vad man utstrålar?
Vissa folk kan jag inte se på före de plötsligt visar fram huggtänderna, då glänser de i solen, men nu kan jag också märka på kroppsspråket
innan, och jag som är snäll, tänker jag, hur i all världen kom det sig? Jag vet inte vad jag utstrålar, jag tror själv att jag är vänlig, och vanlig, så ännu förstår jag inte. Men något i
dem retas av något jag inte kan uppfatta. Blindzonen har jag nog haft länge, och det som är kvar av den styrka och självständighet från barndommen, tror jag själv jag har gömt gott bakom skalet. Och sedan har jag nog
aldrig varit så var som nu, på andras beteenden eller frånvaron av beteenden. Och jag förvånas jämnt, måste de bitas utan att de står i fara. På något sätt så känner de i alla fall ett
hot, och sedan saknar jag förståelsen för det. Men jag är säker inte unik där häller, man är säkert inte välkommen överallt. Lite som Bridget att landa Bang in i situationen och lika Bang, så var
det på fel plats. Jag är förvånad för jag trodde nog på en almän gästfrihet. Och förvåningen får jag faktisk leva med tills vidare.