för besserwissers

för kort.

Kan det följa en känslan av att ha varit för kort till en känsla av att komma till kort oavsett. Det spelar till slut inga roll vad utmaningen är, jag tar vem som helst, sedan jag kommer till kort oavsett. President i Egypten, yes, jag vet ju att kommer att komma till kort oavsett, FN chef, yes roligt, nobelpriset, yes, fast man måste göra något för att få den, busschauffören, yes, det kräver bara tre års utbildning, för en som redan är för kort, kyrkohärde, yes, fast var börjar man då. Administratör på Facebook, fast jag egentligen är för kort till att nå ner till tastaturen. Operasångare, jag borde ha någon som lyssnade, fast jag är så kort att inga ser mig där framme. Keramiker, oberst, hund eller känguru, tullbock eller knäppgök. Oabvsett så kommer jag till kort. Mig själv? Men jag är för kort förstår ni, det är så ansträngande att stå på tårna så länge, förstår ni väl, förstår ni inte?

det är snart höstliga temperaturer, en medeltemperatur över en vecka på mellan +0-10 grader, ja ungefär så. Sedan livet rullar vidare, eller kommer rullande, och är det snarts dags att byta framsidan. Så fruktansvärd spännande är inte livet, det blir ungefär den spänningen en själv skaffar sig. Apropå papper så hittade jag ett brev ifrån min okända moster. Kan man ha det? Ja det är nog inte så ovanligt, familjer har det ofta så. I brevet skriver hon svar på frågor, och min mormor jobbade som kontordam hos min morfar, det var helt okänt för mig, och sedan så det blev det dem, men då hade han redan ett förhållande och en dotter. Denna dotter heter det samma som min moster som dog i 2013, dvs två ”halv”-systrar med samma, som försåvitt är samma namn som Bildts dotterbolag hade en gång i tiden, namn. Det är lite svårt att ha tungan rakt i munnen här. Den äldsta mostern har två döttrar, och den ena skrev då hennes mor dog, för några år sedan. Och sedan jag behöver någon slektkänsla så jag gjorde en förfrågan på Facebook nu för några dagar sedan, men det är inte säkert hon behöver just den här släkten. Man förstår inte att släktsfejder är lika vanliga nu, som på vikingatiden och i de gamla ättesagor. Det är en evig strid, om inget. Det kan kännas lite hopplöst i bland, om jag inte känner min slekt väl, och kallar mina farbröders fruar för troll, så känns det inte bra för deras döttrar och söner, som älskar sina mödrar, så blir inget bättre. Jag har dock aldrig sagt det högt, och jag känner dem bara omtala, sedan jag aldrig såg dem varken före i eller efter uppväksten, ja bara, den ena omtalades inte som troll, sporadisk. Det här blev för mycket för tungan. Det blir en saknad efter en släkt, som kunde ha haft mycken glädje tillsammans om de bara hade mötts. Eller är bara jag som tror det? De är långa i min släkt på alla sidor. Då vi hade kusinträff en gång i tiden, var det som att var med i Gullivers resor, där jag var pygmén, och de andra hade den andra rollen, tyvärr kände jag så alltid, jag var alltid tre huvud kortare, eller för kort. Och känslan hänger med, fast i Sverige har jag omtalas som lång, fast jag är kortare än genomsnitet på 1,68. Jag hade jättekomplexer för min kortväxthet, och den går nog aldrig över. Jag tillhörde inte normen i min släkt, jag var för evigt för kort. Liksom, det känns liksom som en stämpel, för kort för all tid. Kort och gott? Så kan det gå när vi är en del av litteraturen, en fortsättning av de gamla ättesagorna, och en fortsättning på gullivors resor. Dock inte med flygplan. Den biten av historian är strax förbi. För gott? Ja för gott, kort och gott.

det här var ett bra program på svt, hur kan man bo i new york där det inte finns natur blir en oväsntlig fråga, när frågan. hur kan folk välja så fruktansvärd fel frivlligt? hur kan man välja ondskan när den inte är god, gör gott eller vill gott? Jag har ju läst litteraturen och är inte finkäsnlig på temat, men jag känner mig kräksjuk. När en har valfrihet och väljer bort den, vad gör en åt det, det blir ju irreversibelt. Kort och brutalt, men hur får de folk till att välja det med öppna ögon? Frågan går vidare.