med mina gamla sångböcker, det borde jag inte göra, jag borde göra något samhällsnyttigt i stället. Den här har jag varit med i band och försökt att spela, jag simpelthen älskar musik, särskilt
att sjunga på den.
Jag har motsatt problem, jag känner mig inte som ett offer, jag känner inte släktskap med min egen historia, jag känner inte att jag är en del av den, jag känner ingen tillhörighet med den,
jag känner inte identifikation med det, och jag känner inte att det är jag. Vore det inte för att jag blir hemsökt av den på natten, så hade jag lossnat ankaren och säglat ifrån den, ut på haven, och lämnat
den för all tid. I stillhet.
Jag tycker aldrig att jag gör något förnuftig, det spelar ingen roll vad jag gör egentligen, något har blivit fel på inställningen, vore jag en klocka, så gick och gick jag,
men kom aldrig till dörren.
Google reklam tycker att jag gräver, att jag kan gå på rea just nu, att jag inte gör någon samhällsnytta, att just jag är är ointressant och jag är på en nivå
som en matta. Det värste är att jag delar googles åsikter där. För första gång, är vi komplett överens. Det var inte dåligt eller hur, jag använder upp sidorna på ordet jag. Hemskt, jag utlovar
förbättringar, och börjar just nu, och hoppas att hon inte blir som ett dåligt val-löfte, bara.
Faktisk har det varit så, sedan och redan i folkskolan, när vi skrev historier eller stil som det hette då, så
kom alltid alla de andra efter, det är ganska praktisk egentligen, då inga behöver undra på vem som kommer först av mina vänner. Den saken är redan i box. Och saken var löst för alltid, trodde en, ja fram till
just nu, då.