skall någon tro på mig?
Jag är en urusel affärsman, jag försökte någon gång sälja saker våra cyklar och sådant på blocket, men de ville inte ha de nästan nya saker, sedan
jag fokuserade på det som inte var helt okey med dem.
Jag har inte sålt en eneste mening så långt, och har övertygad 1,5 personer i genomsnitt genom hela livet.
Tro på mig är nog inte problemet, men att
förstå att vi har passerat tippning point, som folk inte förstår vad är, är för att är lite svårt att orka att sätta sig in i problemen.
De tar inte alls in kritik, då låsas alla mentala
dörrar, men om jag däremot var kändis, sålde jag orden som gräs, hade de slukat mitt budskap rått med hull och hår, de hade tryglat om svar från urun gurun, från den kommande storheten.
Jag kan sälja
autografen om ni vill. Den kostar säkert ganska mycket.
Det att låta folk vara saliga i sin korttänkthet, är ett privilegium de vill ångra, men just nu känner de sig nöjda över att inte behöva göra
någon ting. Hur går förresten av omvända 7,6 miljarder shoppinggalna folk? När det egentligen är för sent, och det blir värre och värre desto längre de blundar. Det känns hopplöst.
De känner
att sd är ett stöd, som retuscherar den kommande klimattsunamin, helt till den kommer, Moderaterna som försöker bestämma att den inte skall komma, och de politiska korrekta, som går i Pride och första maj-tåg, det
är inget fel med det i sig själv, men komma inte här och säga att de inte gör något! Och alla de som säger: Så fantastisk att DU är engagerat, men saken gäller liksom inte alls dem.
Det gäller
att sälja budskapet dyrt, som en lacosta-skjorta. Rådyrt!
Då blir det attraktivt då. Som nykärnad smör, eller hur! Eller nybakade Wienerbröd!