Väl jag tror det. Jag är nog väldig social, men sedan verkar jag hålla folk borta. Det är nog för att jag har blivit utsatt. Och bortgjord. Självklart vill jag ha folk nära, men då folk som klarar att vara
nära. Jag har inte råd med att välja fel flera gånger, om jag skall kunna känna glädje i livet.
Jag upplever mig som klantig säger med plumpa kommentararer och att jag gör bort mig, men är extremt häsnynsfull,
respektfull, vänlig och lite väl överförsiktig. Folk blir förvirrade av mitt sätt.
Jag fångar inte riktig upp när folk vill vara snälla, fast jag verkligen behöver det.
Jag kan vara en riktig
skrythals, och göra fantastiksa berättelser av mina resor jorden runt, och fattar inte att folk blir sura, för att de tycker jag gör mig merkvärdig och självhävdande och för mycket.
Jag är tidlös, och
kan prata om de flesta tema, och folk fattar inte vad jag egentligen gillar. Sedan är jag en person som faktisk är intresserad av allting. Men folk uppelver det nog inte.
Sedan kan jag tydligen reagera med illska, jag visste inte det själv,
och utrycker det även när jag skriver. Jag visste inte det häller. Men folk blir nog skrämda då. Och sedan jag svarar och gillar det folk skriver, oavset kön ålder position kontintent och så vidare. Så tror
de att jag anitngen är intresserad av dem, eller helt ointresserad. Nej det är jag inte. Men jag måset lära att känna folk för att bygga vänskap och bekanskap med dem. JAg tar dem inte på anskiten häller, för
långsamt blev allting till. jag associerar annorlunda en andra, därför blir skämten i bland helt på landet.
Det blev väldig många jag, det ser lite narcisstisk ut. är jag det? Och svaren skikcar ni landet runt.
Det är recepten på att hela sverige skall bli glad, säga hej till folk, vara lite mera hjälpsam, försöka ta allt med bättre humör, ge en kram eller en blomma till någon i syfte att göra dem glad och inte
dig själv. Inkludera andra varje dag. Till slut kan det bli win win.