och andra lyter. Jag kan känna mig jättefin och nosen pekar uppåt, till jag ser min bild i fönstret i t-banan. Mjölbartar så store, hela tröjan har tandkrämplettar, och dragkjädjan i byxan är inte
stängt. Högmod står för fall, är förfall. Stoltheten rasar ner till långt under 0 och jag blir värdelös.
Min farbror är död, på fyra år for de alla ihop, den yngsta som dog nu
vara bara 80, den äldsta blev 89, min far 87, den näst yngst 85. Och den yngsta 80, ja han borde ha blivit 83 då. Den yngsta var den mest empatiska eller godhjärtade. Jag ångrar att jag inta hann besöka honom, där uppe
i Nordnorge. Hur går det att sörja någon en knappt har träffat. Väl han var min gudfader, och följde upp sitt ansvar, med fina gåvor och det gick goda ord om honom. Och han kom då min far var död, och gudskelov
för det. Vi har en liten släkt. Jag fick ta del av den omsorg han visade. Jag har bara en moster kvar, mellansystern blev bara 78 år, och jag vill hinna besöka den yngsta, hon är en bra människa, och det är viktig att få
sagt det i tid. Hon har passerat 80-års-sträcket som tur är.
Och jag vill gärna att hon fortsatt finns kvar.