även en sorti

Och det är humor, en dag skall jag framföra hela vekret med dramaturgi. 

Men man kan inte ha relationer, där man inte kan lita på den andra, I alla fall inte i nära reationer, det gäller väl alla till alla tider och i all fortsättning.

Lögner måste skörda många liv. En baserar sig på en lyssnar till som trovärdig, om det då inte står Ljug på reklamen, och det är bara första april en gång i året. Inte året runt.

Man kan häller ha fungerande samhällen bygd på fusk och oärlighet, det vill nog alltid finnas men det blir alldeles fel om det sätts i system. Tillit är grunden, eller att lite på att ett ord är ett ord.

En måste kunde lita på alla ord, och så de som de undanhåller, eller står med liten skrift, osv osv.

Vid att minimera fusket, eller möjlgiheten, kan vi bärga Demokratin. GAsnka enkelt.

i höst. jag tyckte jag satt till halsen med klimatvattnet, och åkte till Norge, och började fråga ut min mor, för att det stämde inte det osm hon hade berättat om min barndom, jag hade inte vågat att fråga tidigare, för att det kostar att få svar. Och jag gick rakt i botten, den ena lögnen var byggd på den andra, det kändes som om jag inte hade haft något liv. Det var osanningar, och jag fick inte ihop det. Klimatproblemer, familjeproblemer och alla lögnar tog knäcken på mig, och då hade under många år försökt att bygga upp ett bra liv, baserat på ärlighet. Tänk att att ljuga ihop en hel barndomshistoria. JAg tror det inte ännu, och allt snurrar runt och runt och runt, och jag tycker att jag skall kräkas hela tiden. suck och sedan är jag allt för stolt till att säga hur det är, och räknar inte med empati, för det är jag inte van med. Och jag tycker hela Svt låter som min mor, falskt. Och just nu tvivlar jag på mig själv, så jag måste ta de av för att få det lugnt. Och då måste jag för första gång riktig ta in hur illa det var. När lögnan delas och fördelas, så att jag faktisk blev stående själv i det, och skulle måtte ta den i decennier. Hur vet jag att det är jag som har sanningen. Nej det vet jag inte, men jag vet när det inte överhuvudet stämmer med det jag kommer i håg. För förste gång måste jag våga att komma ihåg min egen historia, och kunde säga att så var den. Då måste jag faktisk stå för att det var dålig gjort.

Det finns ingen ursäkt för att ha hållit liv i en lögn så många decennier, men jag fegar fortfarande. Och jag undrar om det är flera än jag som har uppdiktade barndomhistorier, jag kan knappast vara helt unik.

Låt oss säga att det är familjens budskap, medans du ser att solen är gul. Men är den inte gul? Nej! Den är blå för att den är blå! Det slut leder det till självtvivel, och det kan gå på hälsan lös. Till slut kan man ha förlest sig och kan allt om partikler och färg. En kan allt ting, men allt snurrar fortfarande like runt i huvudet, för hur mycket man än argumneterar, är svaret BlÅ! för att vi har bestämt det. Det som man inte fattar är nog, att om det finns andra som ser att den är gul, finns det stöd att få. Men växer du upp så, så kan man råka ut för att tro att den faktisk är blå, fast den ser fullständig gul ut. Det är hela konceptet, och dessutom får man inte se på solen, för då blir man blind. Solblind! Och om man skojar, så fattar ingen att man nästan inte har överlevd. Det är konceptet med att skoja. Det döljer blodigt allvar.