även en sorti

jag tror det är ett ledord i tiden, och vi har alla de oförsonligas samhälle, eller alla vi som är oförsonliga. Det är inte min natur, men med att sätta lite hårdare gränser, går jag med dem i ett vi, vi som inte är försonliga. Attityder i ett samhälle är det som politisa och religiösa eller ideologiska strömningar bildar, det är detta som är mest föränderlig, dvs påverkbar för makt.

När de inte vill ha snillism, så är det så mycket som ryker. t.ex. alla bibelvers. Det är samtliga ord om att dela ge och se. Och var kommer de oförsonligas attityd i från, vi som aldrig ber om förlåtelse eller ursäkt. Vi som alltid har rätt, ni äger orätten. En gång till och sen går du. Jag bestämmer, inte du! Hur blir det med fred på jord då? Ja den ligger ännu tunnare till. Vi eller Jag tycker inte om, ja det kan vara allting, appelsiner från ibiza, Jag tycker, och det jag tycker det är rätt, och Du tänker fel. Du tror fel, menar fel och tycker fel och har fel. Jag ev. Vi är tror menar har rätt, och tar du fel, så kapar vi dig, direkt, uppför dig som jag vill, annars är du inte. 

Oförsonliga, det är inte konstig om vi lever i ismer, och allt från tyckande till tänkande är det, och det går inte att korsa gränserna.

Allt flyter, faran finns när en luckrar upp i all ting, och allt får konstiga fack. Det gir en kort till-frädsställelse att oförsona någon, det gör en skada långt utanför tid och rum att göra det.

Individens fullkomliga rättigheter låter fint, om den inte tar död på oss alla i förtid.

Huset och dalen var långt tillbaka, jag har kontakt med dem i dag, de som bodde i huset i dalen, de är bara människor de med, och det hela hade gått mig till huvudet. Det funkar inte. Det var länge sedan. Väldig länge sedan. 

Nej! I psykologin finns Maslows behovstrappa och Ericsons åldrar. Jag fick inte trygghet som barn, det skal vara en av de grundläggande behov, frågan är om jag kan kalla det jag växte upp i ett hem. I Eriksons åldrar är tiden mellan 3-6 år den för initiativ kontra skuld, det passar även bra på mig. Om inte behovet för trygghet finns så är det svårt att ta sig vidare. Ja visst har jag kommit vidare, men just nu har jag fastnat i galna huset. Var de galna? Ja. Hade jag grund för otryggheten? Ja. Är de onda monster? Nej. Har de positiva sidor? Ja. Tog jag del av det? Nej. Ærlig vad trodde galningarna att jag var, en evighetsmaskin? Ærlig det är helskämmigt hur de betedde sig, och det är det galnaste: För dem var det helt normalt. Jag kan inte gå runt och vara dum mera. Från och med nu kör jag ännu mera konsekvent. Gränserna blir lite mindre flexibla. Det är inte så mycket mera jag kan förlora, och om, så får även det gå. Jag rår inte över det.

Jag skall snart åka till galendalen.