även en sorti

jag skall skriva sagan, med hopp i, och sedan skall jag reta på mig samtliga svenskar i Sverige, med de eviga dumrbrum-namnen, frasse, basse och passe dumma till att driva gränslöst med, de kan vänta sig den värsta röverahistorian genom tiderna. Så akta sig teddan och freddan med pleddan. Kalle tjalle och fralle och foppe hoppe och proppe på långsökta äventyr. Men nu måsta jag prutta, dutta osh slutta. Livet håller på att få en ny mening. Gränslös mobbning av sveneskerna? Det var på tiden. Icke sant?

jag har passeert igenom traumat, och ut på andra sidan, skall jag bara odla de goda minnerna. Det var mycket bra med sättet vi växte upp på. Sex timmar upp på högsta toppen på skidor varje helg i vissa år, och det var motigt, men sedan vara det rakt ner, på skaran i full fart, medan livet susade förbi, det gick att känna att en var i liv. Jag är inte glad i det passiva stadslivet, det är 100 meter till bussen och tillbaka, sedan är det horder med folk över allt, en ser inget annat än folk, och det blir fruktansvärd i längden.  Det är så monotomt. Folk är folk, och det bli för många, så att det är som en bo med fast adress i en myrstack, eller lost i myrstacken. Nästan som att vara lost in space. Eller i stacken.

Typ kvävnings-döden i myr-stacken.