även en sorti

Jag växte upp i en familj, där jag var helt olika dem personlighetsmässig, jag räknar inte med min far, han hade adress Sjukhus, varän vi bodde. Min familj hade gränslösheten i sig, och jag hade inte. De invaderade och säkert påverkade vädlig negativt den jag var till den jag blev. Det var som om de omöblarade mig innut, i de aller innerste rom. Och de tog god tid på sig.

Och än i dag orkar de inte fråga, hur det är, vad jag tycker tänker vill önskar, de träder forstatt ner över huvudet på mig, och definerera vem jag är och vad jag är, de berättar det för mig, och de sprider det till släkten och sig imellan. Det är ju bara jag som vet hur Jag mår, vad jag gillar och vad jag tycker. Jag har alltid varit en aktiv person, och några av de berättelser de lagar är direkt kränkande. 

Gränslösheten och egoismen har det i sig att den är snål, själv får en aldrig nog, och en delar aldrig med sig. Den är förstörande. Hjälpsamhet, nyfikenhet på andra och respekt, gör att det växer och gror, och min familj har all grund till att akta sig, det var inte bara förstörande det de gjorde, men även kriminellt, fast preskriberat, att slå någon öppet, genom alla år, det är brottsligt, och någon bore ha anmäld övergreppen, så att det kom fram i ljuset. Och någon borde hade tagit mig bort därifrån. Det går inte att leka med någons liv.

Att jag själv valde folk senare som hade gräsnlösheten i sig, kan en kalla olycklig, för det kan lätt bli fel för båda, det kan bli för lätt att hamna i gamla roller.

En skall följa skick och bruk, en frågar personen själv, vad den tycker och tänker och känner, och sedan orineterar en sig utifrån peronens svar, för då får en veta hur det är.

Jag har alltid haft en frisk normal personlighet i mig, och den framträder i goda dagar, den är ganska hel, den framträdde mera och mera de senare åren, den har mycken kompetens och var i färd med att försöka leta en passande framtid.

Nu, på grund av bla en strypt ekonomi, och oanade skulder, som tickade in som ett bombhot.

Och med en situation, en trängd, som påminde om förut, kom i stället:

Natt på museet-filmen i gång, den var ingen film för jag har sätt det onlined här nu i flera månader.

kompencera för en fölorat bardom? Det verkar så, min mor var ju frisk den första tiden i mitt liv, den tiden som jag inte kommer ihåg, och hon har berättat attt hon sjöng för mig medan hon bar mig runt, der verkar som musiken blev en typ av kompencation för allting som blev borte, jag höll fast på en sång hur illa det en var, i värsta tider så kunde det vara en strofa som höll sig fast i mitt huvud, i perioder då jag var helt ute, var det en sång där inne, jag har alltid nynnat eller hummat på en slinga eller strof eller hela sången, den bar mig, när ingen var, genom djup och dalar, över glapp och över det som inte var, sången ersätta världen ibland, och i den fanns en referens till altiing. 

Det är väl få som har förstått hur sviken jag blev, hur svårt det är att överleva, när en förkastas, och slängs helt ut av sammanhangen, och blir bortstött och frånrövat livet. Mina trauman handlar om liv och död, de handlar om en närhet till döden, som inget barn alls skall få veta om, det handlar om tortyr, och det handlar om hopp från sångens världen.

Det handlar om att något måste en ha för att klara sig i situationer, där inget annat finns.

Ångesthantering, varför försöker jag visa mig fram bättre än jag är, om jag alltid har ångest i kroppen, varför försöker jag gå elegant då? när jag är fomlig, varför är det på död och liv viktigaste att ingen ser det. Det är inte alla som har spilt ett rödvinsglas på brudparets bord så det åkte hele duken fram te brudparet, jag grämmas fortfarande. Om jag är en klossmajor, varför ska inte det visas. Jag glömmer låsa toadörren så hela köpcentret ser det, jag är verkligen död pinsam.

Jag går ju ofta i egna tanker, och tänker inte på triviella saker som att låsa toadörren, varför ska jag inte vara en klodrian när jag är det, jag är den som kan säga riktig dumma kommentarar, om jag inte tänkt igenom allt jag ska säga före, det är faktisk död slitsamt, jag säger saker som folk skrattar åt, de kom spontant och är ganska löjliga och plumpa och nästan opassande, om jag går som en tullbock ibland och ganska ofta när ångesten följer med, varför tycker jag då att jag skal gömma mig, om jag inte är 110 % människa och observant så är det inte ok, däremot kan jag även vara hypervaksam i miljön där jag är otrygg, jag har ögon i nacken och full koll på hele tunnelbasystemet, jaja som tror. Då är jag även lite klodrian, hyperuppmärksam och får med mig knappnålen som faller i höstacken.

Jag har inte känd att jag duger som jag är. Jag är säkert både en tullbock och en hypervaksam en i bland, men om jag skall få mera ångest av den jag är, så får jag överdriva tullbocken i mig, jag  får träna på att gå som en bock med flit. Och hälla rödvin på folk, och kasta rödvin efter brudpar och köra fram och tillbaka med 112 varje dag, så det verkar helt normalt. Det är min limousin. jag kör verkligen bättre än alla, för jag släpper att gå ner trappen. Tullbocken har intagit arenan, akta sig, inget som var normalt för, blir det efter detta hotet.

Det är bara det att jag är ju även lilla sniff, det är lätt att vara för stor i pännen, när en har en liten mun.