bara jag får hålla på med det jag gillar, så blir det lite bättre. Först var det sångpedagog, och sedan traumagrupp och sedan demonstration på Stortorget, och det gör inget, om ingen såg att jag
var där, det är rätt skönt, att inte vara i begivenehetenes centrum, JAg ser och kläder mig, som om jag var en genomsnitt av alla i världen, det passar mig utmärkt. JAg har inte precis uppmärksamhetstrång. Jag
kan andas när jag inte är i centrum. När jag flyttar och tar bort denna blogg, är jag spårlöst borta, och nästan ingen vet vem jag är, jätteskönt, och det kallas frihet. Jag kan sälja mina punkt och frågetecken
och komma. Den som bjuder mest för frågettecknet får det. Sedan är jag för dum för mig själv, jag fattar inte vad retoriken håller på med, jag får inte mitt betyg, och jag förstår det inte.
Men jag vill ha betyget. Sedan faller allt på plats i traumagruppen. Jag har nog haft psottraumatisk stress sedan jag var fyra, och har överlevt på att ha min innre värld, samt interreagera med personer som jag är trygg på,
när inte dessa personer finns, har jag blivit otrygg, och det har blivit svårare. Och dessa trygga personer är stort sätt fortfarandne vänner. Inte många, men pålitliga. När jag fångas av mina interessen, glömmer
jag bort det runt mig, och då har jag det som bäst. Apropå härskarestrategier, så är jag en iaktagare, inte för att spela schack, men för att undvika att bli med. Det senaste året har jag kollat på iakttagande
män och lärt hur jag skall hantera det, Om jag stirrar snätt över deras vänster skulder, så får de ge sig och de blir ganska enkelt satt i shcack matt, jag förstår inte varför, men ser att det verkar fungera.
Yes jag är så less på män som kör härksarestrategier, och det enda målet är att sitta längst uppe i en dynga. Sedan skall jag ta krokben på dem, när det försköke kräla sig upp på
nobelhöjden för att ta emot sin lusna medalj. Om ingen ser att det är jag, så är det inte jag, ganska enkelt.