även en sorti

Jag tycker jag har gjort det den här hösten, men det ser inte så snyggt ut som det borde. Det var en hel fönsterruta en gång, medan sedan den föll, knustes den i bitar; den kan inte lagas, det är så med fönsterrutar, de skall vara glasklara. Det väcker så mycken sorg i mig, för lille trille låg på hylla lilla trille ramla ner, ingen man i detta land, lille trille bota kan. Barnramasa. Vissa ting kan inte lagas, det är bara att samla bitarna och göra så gott det går. Det är inte allting som går att laga. Sorgligt men sant. Det är ju jag som sörjer, det är min sorg. Det blir säkert absurd i en värld med så många sorger. Allt har sin sorgetid, efter det så börjar livet igen, med eller utan fönsterruta. Vi får säga som jag och kusinen sa, åka fönstervägen sa vi, när vi skulle roa oss på svenskarnas bekostning.

Det är ju roligt att förlöjliga de förnäma svenskarna lite granne.

Eller hur?

Jag sviker hela miljörörelsen! Attans jag har ett överaktigt samvete, jag har inte samvete till att vara julbock fast jag är det. En skall aldrig säga ja till det en inte kan; gumman säga aldri ja, när det är nej. JAg sviker ju miljörörerlsen med att sitta här. Å, jag dör av mitt samvete, miljön är mera värdefull än julbockar fattar du väl julbocken. Jag beklagar, julbocken bestämmer fast jag känner jag dör av mitt dåliga samvete, jag tycker ju även om folken i miljörörelsen, de är hur trevliga som helst. Och även de har ofta förstorade samveten. Attans jag kan inte nu, jag är handicappad, jag kan inte gå som folk, men en dag tillåter inte samvetet mitt mig denna egotrip, att sitta här på stas som kleopatra, när en inte är kleopatra, för det passar sig simpelthen inte.

Jag måste avboka Luciatåget i morgon. Jag har ju varit väldig utsatt som barn, och då jag fick aktiv ptsd denna hösten, satte den sig i kroppen, kroppen minns, och med all ångesten i kroppen, går jag som en julbock. Lucia är elegant och inte elefant. Och inte tant och inte klant.

När jag skriver nu hoppar jag över orden och i blant meningar, jag är inte helt närvarande här och nu, det hörs ju töntigt ut och töntig känner jag mig.

Jag skulle så gärna ha varit där, var och en är viktig i sammanhang.

Jag hoppas det finns ursäkt för att tullbocken och julbocken att bara sitter här med datorn, hon säger sig att hata. Faktisk så vore det skönt att lämna härifrån, men samhället är inte så tolerant, att julbockar och tullbockar är inkluderade i envar sammanhang. Så är det bara, ganska enkelt.

Dessutom ligger paniken på lur och kan slå till när som helst och var som helst.