även en sorti

Det har varit det, och jag har börjat jobbet med att se folk runt mig. Tillit och förtroende är viktig. Men även att ha ett syfte med sitt liv, ett uppdrag, mål och mening i en sammanhang, där folk strävar mot någonting. Jag är för van med folk som inte gör så mycket för andra, och i det uppstår ett vacuum, där folk som är ok blir viktigare. Hjältar? Ja inte superhjältar precis men inte all denna likgiltigheten. Perspektiv, vilja, insats. Att se och ses av andra och uppskatta andras åsikter. Jag har visst blivit en klagmes. Alla kan ju inte se det så som jag, då blir de papegojor, och det blir tråkigt. Att de tänker lite annorlunda gör att de kan ge någonting, ett lite annat perspektiv, och vidare samtal ger någonting. Är det jag som sitter här och surar. Det vet jag inte, men sabla trött är jag.

Fattar så söker jag miljö och klimathjältar. Jag går på knän av oro, för barnen mina och vårt gemensamma projekt jorden. Jag känner mig själv i projektet, rädda naturen från klotter och härvärk, ignorans, ljug, likgilhet, girighet, lättja, ansvarslöshet, vem gör någonting?, jag behöver förebilder, tro och hopp om en lite bättre framtid för alla, personligen tycker jag att ärlighet, är viktigast, dvs säga insikt och förståelse av vilken sammanhang vi befinner oss i. Jag har nog bara en snäv förståelse, men tillräcklig för att jag går på knän för något annat än mig själv. Det är inte så roligt att känna sig så ensam i det.

hur högt vill någon hoppa, för någon annans skuld, det blir mätbart, 10cm, 5cm. Den som hoppar 10,5cm är hjälte. Nej en halv centimeter spelar inte större roll. Jag förväntar kanske för mycket, och ingen hoppar för någon annans skuld, bara för att själv få tag på födelar, strategisk, då andra spelar långt mindre roll än dom själva, alltid. Karriärister kallas de, de är ok de, men har bara sig själva som mål och mening. Och de kommer till att lyckas, då de är ok, och har inte större ambitioner, naturlig nog. Vem har större ambitioner än sig själva, de kommer kanske i ufo en vacker dag?