och

Nu är ju även bilden min av relationer endimentional, jag har suttit på anbos möte där killar mellan 20-30 har gråtit, över tapta illusioner och framtid i relationer till kvinnor, som har problem som går under navnet borderline. Jag gillar ju män, och jag gillar ekta folk.

Myten om kulturen, har vi någon kultur? En kultur bildas tillsammans med andra. Medan vi lever separata med gläsa nätverk, med äldre som sitter så själva att de svälter, går det att tala om en kulturell kollaps? Kultur byggas på en gemenskap mellan människor i gruppen, de delar någor gemensamt. Nu skall jag på kurs med olika individer som tillsammans utgör en grupp i dag. Om vi tillhör samma kultur. Nej, vi bjuder inte varandra in på det sättet, vi ses och sedan ses vi inte mera, sannorligen. Kultur är något som handlar om interreaktion, och där något blir till. Om vi ingen kultur har så faller allt i sär. Jag skall på kurs i dag, sedan måste jag tänka lite till om kultur och kultur, och fortsättning följer.

Apropå kursen i dag, man måste ju kolla någonstans eller vila blicken. Den föll på armen och i det upplyste rommet, såg jag att armen hade utslag, från handled och uppåt, fankern tänkte jag då, det verkar vara större problem än Frozen shoulder, jag har även ödem där utslaget var.

Jag sitter ju utom kulturen jag med, den enda norrmannen på Avigsidan, det finns ju inga kvinnor i Norge. Den sista viking, på den sista utpost mot ingenmansland, en främmande i de främmandes land, hemlös och statslös, ja nu går fantasin i gång, det är bara nästan sant, en ytlending mera eller mindra, en omresande och en obesrvatör, en kikkare in i en ögonblick, tja det lät passa prosaiks, en observator i ett obesravatorium och i teatern Avigsidan upp och ner. Ja och bak och fram.

En kultur bildas ofta när människor trivs, under vissa villkor, det finns gemensamma mål och gemensam vilja. En kultur bildas när det finns överskott möjligen. Om det bildas kulturer i diktatur, tja där tar de oftast de kreativa och avrättar dem, men som alla har jag hållit cuba högt, som en kulturell oas i en öken. Jag har flera gånger i livet varit med och planerat resa dit, nu är huvudpersonen död, länge leve kulturen. En kultur är dynamisk och levande, den är kanske illusionen om en kultur, för det finns alltid okultur inom kulturen, men kulturlandskap och estetik vitnar om beprövat framgångsätt och stabilitet. När kulturen upphör står vi i fara för intrång, samhållet är borta. Kultur står för resiliens; och konst hantverk och hantverks-traditioner.

I möten får kulturen nya uttryck, det är även dynamik. Kultur är levande inkluderande och mötande.

När männsikan separerar och blir jag och jag och jag, och det inte finns möten mellan jagen, så hotas jaget och en utarmning sker, vägen ligger öppen för de som inte vill ha stabilitet, vägen ligger öppen för ohälsosamma diktaturer. För en dikterat och död kultur, en kultur med fientliga ögon, där det kreativa inte uppskattas, där kreativiteten är död.

Kulturen är död! Lenge leve kulturen.

Riddaren på den vita häst? Jag förvånas över alla dessa läroböcker av män. Alla fokuserar på den enskilda och hur den skall lösa sina problem, men vi lever inte enkilda häller, vi lever i en kultur.

Varje kultur har sina berättelser, men vad händer när berättelsen inte stämmer med livet? Så klart det måste bli fel, det är männen som skriver berättelserna, som vi luras av. Tjejer tror på manen som en riddare på en vit häst, som komma skall och förgylla hennes vardag, dra svärdet för hennes skuld eller skull, vara den starka beskyddaren, och familjens kloka kapten:

Vem har grundlurat vem?

Män är i stort funktionshindrade varelser, antigen har de asperger och är totalt endimentionella, eller så är de narcisisster och menar att de är halvgudar. De har inte spår av riddare i sig, de representerar sura sockor, sura miner, sura kommentarer; stjälpsamhetens riddare är de, de räddar sig själva; de finns när de har utbyta av det; de skriver många böcker, de reser över alla kontinent, de sitter i alla platta tevor, och i platta tidningar, de är överallt, och måste utgöra 99% av befolkningen, de är simpelthen överbefolkade.

De föraktar det de tycker är kvinnligt eller feminint, de städar inte då det är långt under deras nivå, det kunde aldrig falla dem in att tvätta någons fötter, det är långt enklare med våld, det är långt mera effektivt snabbt och problemlösande, tycker de. De skriver alla böcker som får omtala, de omtalar alla böcker, de regiserar och spelar huvudrollen i alla filmer, och de finns som flugor i alla bolag, där samlas de runt lorten.

Ärlig nu fattar jag, det är de som har skapat myten om mannen, det är de som är författare och de skriver ju inte precis själva att de samlas som flugor runt lorten häller, att de stjälper i sina ektenskap, att de inte alls vet vad lika värde är, och inte är intresserade av det heller, om de då inte kan skriva böcker om det, men alltså inte i praktiken. De vill sitta överst bara, när och om de kan; de har skapat de flesta av våra berättelser, men långt ifrån den vardag där vi befinner oss, och långt ifrån de problemen vi egentligen brottas med.

Och när inte berättelsene stämmer med hur vi lever tillsammans, måste det ge lidande, halvparten av alla kvinnor går desillusionerade vidare. Och det gynnar inte männen häller. Det kanske inte låter lika bra i filmen, eller klinger bra i berättelsen, men om männen stort sätt kommer till kort, och dessutom har skapat regien och de berättelser som skall göra att vi människor kan förstå oss själva och vår roll.

Män fungerar rätt dåligt i relationer, de är som sagt in valdia, de kan inte tvätta strumpor eller de orkar inte. De gynnar sig oftast själva och sänker sin fruar eller makar till en nivå, där den aldrig får realisera sin potential.

Det finns nästan inga historier från husmor-vardagen, den genialitet det kräver att hålla odjur löss och bakterier borta från mat, sura strumpor, krikar och krokar. Det fattas hjälteberättelser om kvinnor som stickar syr och bakar städar, och som utvecklar ständig nya sätt att vårda håntera laga och fixa, medan männen är borta och krigar varandra till döds. Det finns ungefär ingen dokumentation från kvinnligt uppfostrande, kvinnliga rollmodeller, från att få barnen att överleva de fem första kritiska åren, till berättelser om tappra barnmorskor, om deras mod, om livrädning, och om att uthärda.

I dag har husmoder-rollen tappat sitt värde, i stället sitter kvinnor och väntar intill riddaren dyker upp, och sedan skall de alla ut och tjäna för födan, medan riddaren lämnar kvar sura strumpor.

Ingen skriver om moderrollen, som är fundamentet i varje samhälle, den borde lönas prisas och mänen borde stå runt och beundra detta, den borde vara den lönsamasta rollen, när det kommer till fömåner, om det nu är pängar falllskärmar eller annat.

Det finns knappast några historier om verkligheten som den är, det finns dessa berättelser som gör det svårare att vara människa, då vägen inte följer kartan! Det måste även vara lättare att vara man om man inte behöver vara hjälte, om man är ärlig, och bara säger som det är. Mänen kommer fullständig till kort i relationer, och både män och kvinnor ville må bättre, om de redan fick veta detta tidigt.

Ok livet blir kanske tråkigare utan riddaren på den vita hästen:

Men är det nu bara en skröna, så för den gå.

och vägen dit. Jag har börjat ifrågasätte myterna om den lagomna männiksan. Hon eller han som är precis good enough förälder, inom BMI's snäva ramer, självhjälp och stäljstjälp. Det skapar enormt mycket lidande att man inte finns innanför alla ramer för allitng. Jag har börjat tro på att det inom varje släkt finns en kung och en slav, och att utanpå ser en bare skalet. Det går inte att skåda hunden på håren. Inom varje slekt finns minst en galning och minst en alkis, och det går inte att veta om galningen och alkisen är syndaren eller syndabocken. Vem gör vad i en slekt, mobbning och uteslutning finns även där, och kungen har möjligen tagit den fula vägen i sin lilla släkts-hierarki. Myten om den goda modern? den säkraste vägen är att trygga modern. Jag har börjat tro mera på de gamla sånger och psalmer, utan sorg ingen glädje. Det att inte känna lycka kan bli ditts livs nederlag, tills du förstår att den inte finns naturligt, bara för några för stunden. Om livet är ett träsk, så kräver du inte så mycket av det, det är ett långt bättre utgångspunkt, alla dessa böcker handlar om att bemästra ditt psyke och allt människor håller på med i stort är bemästra naturen, sin egen natur och alla andras. Kanske det är bättre att leva, det verkar som om livet är mera självgående än vi tror, den som var tillbakasatt som barn hittar ofta sin tid längre fram i livet, den som inte passar i en miljö passar i en annan, det är inte meningen att man skall passa jämt överallt och ovillkorlig. Om jag är snäll, så är jag det, och det behöver jag alls inte göra något åt, det är meningen att en är olik och sedan så passsar det att vara snäll i vissa situationer, i vissa miljön och i bland och i bland inte. Männsikan designar mallar som inte någon passar in i, det är så att alla lider till slut. Det är nog därför, och jag tror jag har sagt det ungefär 1001 gånger här, att vi snart har robotar, de är mallen för hur människan tycker människan skall vara, och den dag vi godtar den mallen så är det kankse på tiden att överlämna planeten till dem, de förgår inte av klimatgaar eller miljöförstörnignar, de bryr sig inte om att elefanterna är borta.

Vi har designat supermänniskan i vår avbild, och var så goda, det kommer att bli hämskt mysigt.