och lågmod de vandra tillsammans. Jag känner det ifrån båda sidor i min familj. Högmodet följer mycket den jag var, fartig initaitivrik påhittig kreativ nyfiken framåtriktad, och sedan åren då
alla sådanna tecken blev tagen direkt och dränkt av familjen. Lågmodets sida är mycket min egen straff för mina inititav, den natruliga sidan: påhitten, lusten drivet och glädjen.
Gör jag något förmer,
så får jag ta straffet med ett klingande dåligt samvete, med bikt och soning och ingen syndsförlåtelse, och påhitten ärsätts med mitt dränkande dåliga självförtroende.
Man kan ju tänka
att det är en bra broms, men nej häller, det går väl att få leva utan straff, eller?
Skomaker bliv vid din läst eller var det häst. Tomma tunnor skarmalar mest. Sätt ditt ljus under en skäppa. Gummor i
min ålder ska virka eller sticka eller väva eller baka; ja det är inget fel på det, det är bara att där finns det många långt duktigare än jag.
Om jag har något talent tar jag själv död
på det, just nu har jag dåligt samvete för allting, det blir tokigt om jag skulle börja kartlägga den, den plinger in för allting, den gör mina inititaiv till råvmord, den gör en gest till en pest, den gör
inlämningar till stämningar, den gör fort till bort, den gör mig till krig.
Ja gud häller, vad vi människor brottas med, det är synd på människorna, vi spiller vår tid på innre strid. Jag sitter
och hör på malou, där passar jag in, när jag kommer dit för mitt dåliga självförtroende måste jag komma ihåg att marknadsföra miljö- och klimatfrågorna samtidigt, det går ju inte att
bli för ego häller, det är lika med döden.