Jag känner mig tvungen att jobba mot utrotning, jag har inget val, de höll på att utrota mig och då jag fick större förstånd, förstod jag att det inte bara var jag som var utsatt. Självklart
valde jag som är så glad i naturen att läsa biologi och inte visste jag då att en massutrotning ville komma, det blev omöjligt att inte säga ifrån!
Ja populär blev jag inte, jag fattar inte varför jag
har alls några vänner kvar på fakebooken, med ett tema så måste jag gå under ordet plågsam.
Då jag långsamt fattade att det som hände mig i barndomen var långt värre än
jag hade tänkt, kom även min överlevnad på agendan, men jag förstod att det inte var bara mig, de hade utrotad millioner under kriget, men även den tysta utrotning av barn äldre kulturer, ja det verkar vara mänskligt
dock inhumant att utrota; det är en hopplös kamp, all denna tysta utrotningen. Det går att utrota en människa själsligt, mentalt och fysiskt I total tystnad .
Så varför skall just jag utsätta mig med att vara
talesperson för de utrotningshotade? Det är arvsynden. Jag är intellliigent nog att förstå konsekvenserna, jag finns inte likgiltig, någon måste även ta de obekväma uppgifterna med att varna.
Folk flest
har nog inte själva upplevelsen av att ha bliven nära utrotad, de har inte pluggat biologi eller psykologi i syfte att förstå utrotnigens natur.
Då jag själv for illa som barn, och blev av med min heder, slog arvsynden
till + upplevelsene samt hur jag rent biologisk är som person: Att föra de utrotades sak. Ja helst FÖRE de utrotas, sin sak.
Jag kommer inte bli rik och berömd för detta, jag kommer inte att bli populär, och jag kan knappas
hindra just den massutrotning som pågår. I slutändan skall jag även dö och helst innan konsekvenserna av massutrotningen. Inte är jag Gud och kan förutse framtiden, men jag har ett starkt förnuft jag har min biologi
och psykologi, och tycker det verkar vara lätt att spå i framtiden. Om människan hade tagit till förnuftet på 80-talet vore situationen möjlig svårare att spå. Att de snart 40 år senare värkar vara lika
grunda, gör det lätt att se vägen framåt.
Och här varnar jag även alla de som kallar sig troende. Är ni likgiltiga i denna sak så kommer ni inte till himmelen! Undanlåtelsessynden är så graverande
att det finns ingen tillgivelse. Att se på utrotrlsen utan att gripa in, går inte att komma undan med.
Hur överlever jag då med min kunskap och min sorg, väl med att agera och med acceptans.
Jag gör
det jag kan och det jag inte kan göra något åt, måste bara få hända.
Jag blev nära utrotat själv och resan vidare har givit mig flera insikter, och en av dem är den att det inte är jag som bestämmer
här i världen.
(det är skriven på tågresan på en osmart mobil, så jag får även uppgiften när jag kommer hem att utrota skrivfelen)