Då postreaktionerna kom, ersätte de många år av ångest och hämningar, känslorna åtevände och även jag, men känslorna var adekvata i förtid, inte riktig nu. En dag vill inte det vara någon
ursäkt längre, för att inte gå in i vanligt lönat arbete; jag har hela vägen jobbat, även avlönad, men det mesta är ideelt, eller räknat som ideellt. Oavsett system så måste du försörja
dig själv, det är egentligen en förutsättning, särskild i ett underskottsamhälle. Då läkaren sa att skräcken inte var farlig och vad jag tänkte göra därefter, sa det plong i huvudet; jag har ju trott
att den var farlig. Jag går kronisk ilemående, det är som att hänga upp och ner i Tilt.
Men en dag vill inte det vara någon ursäkt; jag förstår i dag varför och med tiden vill reaktioneran bli mildare.
Jag kan ju använda dem som ursäkt resten av mitt liv, men knappast blir jag nöjd av det.
Då börjar benen darra lite för det kräver ju mod; plötslig är min kusin jättemodig och min dotter med, de pluggade
och jobbar för fullt. Då kan man ju inte som jag när jag gör bort mig, ta en Bridget och säga ooops, det vill knappast gå igenom.
Nu är det så med min kusin och även min dotter att de började på
golvet, dottern jobbade många år i kassan på ICA, medan hon gick på gymnasiet och pluggade. Jag kan inte bli president med en gång, varken trump eller jag är kompetenta. Ergo måste en process börja, där jag
börjar i praktik, och sen får en ju se vad en duger till.
Benen darrer lite till för då måste jag möta samma folk varje dag, vara kompetent socialt och i det området jag jobbar. Jag måset stå på
mig, osv osv osv osv osv osv osv.
Egentligen är det ju bara att kliva ut i det en dag, det är ju inte en hänrättelese, men mera en möjlighet. Fast ännu har jag en ursäkt, jag hänger upp och ner i en Tilt!
Det är bara det, att det är bara en upplevelse:
Rent faktisk och faktullet, så hänger jag inte upp och ner i en Tilt på tivolit.