Min mor har varit totalt ur balans, i dag hade det gått så långt att jag föröskte få henne inlagt, men det ville hun inte, hon skickar mail efter mail efter mail efter mail, sms efter sms efter sms, i oblans och den
stressen som hun genererar är som en typ av atombomb; då hon skickade obekväma sms till min svägerska så blev det nog. En skulle tro att även jag föraktar min mor, det gör nu snart alla, men jag har inga problem med
att förstå min mor, och jag kan inte fördöma henne. Jag växte ju upp bredvid sängen och kunde förstå logiken i hennar värld, vi bär alla denna bit av rädslan och kan gå igång på den.
Hos min mor tar det över och blir hela världen. Jag kunde varit där idag, för det var detta jag lärde av min mor. Men på grund av en bra start på livet, och en långsam väg tillbaka, kan jag förstå,
men inte godta mors agerande. Men jag har fått med mig en större bit av rädlsan än jag önskade, men med hjälp behöver jag inte upprepa mors misstag. Mor kan inte förstå och acceptera gränser. Jag förstår
ju gränser, men inte vissa typer, som tystnad, den ger mig ingen information, och jag kunde ha upprepad mors misstag om jag inte fått hjälp med den biten. Min kusin satte tysnadsgränsen, hon hade nog varit less länge, och det skulle
det ta halva bloggen att fatta. Är tysnaden total så betyder det NOG. Jag är glad jag hann fatta det innan jag hade gjort som min mor, och trott jag hade gjort någonting fel, och mailat ner min kusin, som då till slut hade kunde
lämnat med förakt. Ja hon lämnade med typ förakt, och gudskelov satte jag gränsen där och kommer aldrig kontakta henne igen. Folk setter olika gränser, och de flesta civiliserade människor förstår det. Utan
blir en ganska lost. Nu har jag även förstått att folk menar det de säger bokstavligen. En får ta folk på orden eller tytsnaden. Folk anpassar sig dessutom tiden, i dag är inte trofast någon hederstitel, det tillhör
de efterblivna, och är inte streetsmart. Jag tänker inte anpassa mig till tiden på det sättet, jag har ju fått en liten bonus, med min uppväxt, det går inte att förakta andra. På sängkanten till min mor
såg jag ner i avgrunden och jag lärde respekt för den, jag har känd på den, och förstår det lidande det innebär att vara ägare. Det går inte att förakta de som inte klarar målen, ytan, stilen
och tiden. De udda är de som inte har klarat de hårda kraven det är att vara "rätt". Men om jag skall få det bra må jag kunde förstå normen, jag måste kunde anspassa mig till tiden, och jag måste inte
sjunka lågt, då blir det som med mina retoriska analyser, de kommer till att bli underkända till jag blir 110 år. Det handlar om att kunde förstå och tolka och spela med när det behövs, det går inte att bli
bortgjord. Men om jag förstår och kan anspassa mig så betyder inte det, att jag inte kan välja aktivt bort det som jag inte gillar. Jag gillar inte fomaliteter scheman och betyg och standarder där 2/3 aldrig klarar nivån.
Jag har ett stor hjärta för alla de som inte klarar normen för det lärde JAG som barn.