Ja det har varit stressigt, lugnar det sig, så kan du vara säker på att något sätter i gång, replay.
Det måste nu ha varit det jobbigaste tiden det här, och jag skriver för att stå på
mig, annars kommer det forstätta så, att andra står på mig.
Bertil hade en humor och alla jag berättade om levandegjorde han i den grad att jag stackarn, som försöker glömma det hela, blev mitt i ett drama,
där folken blev levandegjorda, och rädd blev jag, det skall bara några ord till nu för att levandegöra skräcken.
Men det han gjorde positivt, var att göra alla till otympliga figurer som gick på en liten tjej
som inte kunde försvara sig, och som skulle få fortsättta att leva så. Alla mina närmaste vuxna omgjorde han till vad jag känslomässig känner, och mindre skall det inte till för att jag hamnar DÄR.
Parlalellt
läser jag i kurslitteraturen om behovet för motvikt: När.. våld i familjen hemlighålls, har det för den som drabbas och äger det som hänt, då ingen giltighet...och hen blir bärare av en katastrofhemlighet
i ensamhet. Och vidare: social isolering och tyssnadens kultur, familjehemligheten, förhindrar att livssituationen i familjen blir belysta av andra. Den kulturella struktur vi alla är delar av, upprätthåller sina tabun med förakt
för hen som bryter tabut. Den kulturella ogiltighetsföklaringen år en kraftfull process, som kan motarbetas bara genom en lika kraftfull giltighetsföklaring.
Då får Bertil mycken jobb, det är bara 5 år sedan
jag började prata om denna historian. Och motvikten finns inte i närheten alls.
Men vidare sa Bertil något klokt och det är att alla de tre män som jag levt med har varit avstängda, far bror och man. Och alla har bidragit
mycket stärkt till att förstöra självförtroende, och alla har visat en förakt och nervärderande hållning, definitivt.
Och sen då, hur skapar jag en lika kraftfull giltighetsförklaring. Det du; min
ena dotter har ingen aning om historian, hon är väl vuxen, och den andra har jag försökt föklara men jag har ju inga bra ord och begrepp, OCH man får ju inte tala illa om fädrar alls, det blir som att gå en stram lina,
i princip omöjligt.
Men jag tror det är sant tyvärr, mina försök att glömma igen, att inte vilja äga den, att inte vilja vara en del av den, kommer att hindra motvikt. Jag måste nog genom för mig okända
vägar möta detta som var, och hitta mod nog att se det rakt in i ögonen till det viker, och då är detta bara svada, för hur GÖR man det egentligen, detta är mina spöken och ingen andra kans se att det spökar
omkring mig, och hur skaffar jag mig då motviken. I dag är det folk som förstår detta, jag har några kvinnor, vänninnor, en kurslärare och då även Bertilmanen som förstår, men hur kan jag själv
anvvända detta positivit så det blir en motvikt så rejell, att dessa aldrig mera provar att försöka att tänka på att stå på MIG mera.
Med andra ord får jag stå på mig,
men för fankern det var ju motsatsen jag lärde som barn och ungdom och som ung kvinna.