Varje vår brukar jag drömma att det har blivit höst, jag är då ingen höstmänniska. För allar första gång drömda jag nu på sensommaren att det hade blivit vår igen. Jag har bytt motto
ifrån: Det går alltid mot höst till:
Det går alltid mot vår.
Trots mycken motgång de senaste åren, finns det liv i mig som vill fram och upp och även en gång långt tillbaka i tid, då
det var motigt, drömde jag att bland allt det bruna döda graset växte fram och upp en grön spira. Hoppet är ljus grönt och "det fins håp i hengnede snøre"
Gott mot gott folk!