och ännu har jag inte klarat att lämna dagbloggen, som jag hela tiden tänker på som ett snarslutat projekt.
På något sättt kommer man alltid till ett punkt då allt känns som det varaktiga. Jag
har nu varit vid denna punkt, fast nu måste jag ägna mig åt min utbildning, något jag verkligen vill, men i denna vävan med fulltids-retorikpluggande och hem-uppgiften jag måste skriva påny för femta gången.
Med mor som ble sjuk efter julen, och där jag aktivt överförbrukad mig för ett års tid för en räddningasktion, min förlust av moster och far inom ett år, de två som hade mest anständighet i min släkt.
I denna vävan gick allt självförtroende, jag har blivit litt rädd för allt som är skola, eller att någon säger ordet, nästan.
I samma vävan fungerar inte ektenskapet, och jag har fått innse att
alla mina böcker från skoltiden som skulle följa med min nor är borta. Jag förstsår nu att bror decennier före mig försto att det är kriminelt det jag var med om i min uppväxt i mitt egete hem. Och först
nu kan jag förstå att allt systematisk försvinner som har med min dåtid att göra. Om jag lider av paranoia, nej tyvärr är detta ett system som är naturlig för vissa, men jag har inte föstått för
än nu. Jag har en mor och bror som aldrig kommer vara toleranta nog till öppenhet och därmed läkning och att vi möts som storfamilj med det vi alla gillar musik och poesi.
Jag har en man och i hans familj råder liknande
villkor, jag sörjer för mina barns skull, det nätverk av kärlek från flera håll, som inte finns.
Om jag får välja en framtid, önskar jag ändå att tiden jobbar för en större gemenskap
inom släkten, den dagen jag är mogen för det, vill jag gärna knyta an till gamla vänner som Dorthe, Marit i Oslo, Gro och min kusin. OCh den dagen är jag en konstans så de vet vad de förhåller sig till.
Och
jag är tacksam för mina vänskap här i Sverige: Kristina Karin Maria och Viola, samt långt flera.
Jag önskar även ett förhållande till min man, lagom nära till samarbeten och jag hoppas självklart
först och fremst på mina barns lycka och även barnbarn, det är ju någon som då blir en bonus.
Jag hoppas att merkes-tiden och statuspryltiden är förbi, att fokusen blir på moder jord, att omställning
till mindre samhällen baserat på gamla värden lantbruk och småskalig produktion, samtidig som jag hoppas det fortfarande ska vara möjligt att nå andra länder och kontakt med andra kulturer.
Som det ser ut
nu, går vi in i hårda kristider, det kommer att vara en tid då vi måste ha nätverk för att klara oss. Jag hoppas att jag blir stark nog till att skapa de här nätverken för mig och mina döttrar och familj.
Jag behöver dem alla och jag hoppas det är ömsesidigt.