När något händer är klockan två på natten, den tiden då jag vaknar. Min mans far är inte frisk och jag är orolig. Det blir nog vinterlov där i år, om jag får det som jag vill.
Jag
har besltat att ändra mitt liv, mindre facebook men då mera isolation.
Sluta blogga men skall jag ta bort bloggen och hur gör jag det, går det att spara den bara för mig själv.
En detaljerat rutin, men hur tråkigt
får jag göra mitt liv.
En veckoplan, men utan männsikor, hur blir det då, nu ja jag får försöka boka människor in i almanackan.
Till er som läser, så ser min almanacka tom ut och jag behöver
fylla den med människor, ja verkliga männsikor, mänskliga möten och aktiviteter för och med människor.
Detta börjar verka rent utav verka som ett litet svårt projekt, men det går att boka tid kära
er, och inte är det kö, men det kan ju rent teoretisk bli så, kö i almanackan.
Ok jag börjar att skriva en plan och kära läsare, jag skriver den inte här, lite privatliv måste jag ha, och fallhöjden
är stor, uti februari sitter jag kanske igen med faceboka, och surklar efter liv. Det är lätt att återfalla i gamla mönster, och enklare. Rutiner skapas ofta efter minste möjlig motstånds princip, men även efter reelt
behov, ser almanackan lika tom ut i februari, så finns det nåd för återfall.
Det kan nu finnas nåd för att inte vilja tråka ihjäl.
Men ok nu hittar jag planeraren, det finns ju allting i denna lilla
metall och glas-skivan, 20x30cm stor, den rymmer hela världen, är det hälsosmat att en hel värld rymms här?
Ja inte vet jag och inte vet du, eller?