Ambitionen är att få till slutklämmen, innan vi pakerar och lägger bloggen till handlingarna för alltid. Fem nya år skulle det ta innan jag förstå att inte ett ord behövde vara sant. Eller var det. Jag
har sedan jag var liten tagit orden bokstavligen. Baksidan av varje mynt, är att man kan använda orden som man vill. Retorikerns ord om att alla ljuger, tror jag inte på, sedan den andra ytterpunkten är att manipulera, att ljuga med flit,
och som han med fløytan, eller rottefångaren som lurade med flit, och det var verkligen illa. Det finns de som håller på med det i dag också, tyvärr i politken. Men det som är praktisk är, att du då även
sviker dig själv. Det håller inte i längden.
Med åren så har jag och bror blivit mera och mera lika, båda har tagit min far bokstavligen, han är som en ledstjärna. Han kom ifrån fattigdomen, men föll
inte i fällan att då gå till den andra ytterpunkten, det är inte bra att leva på en för stor fot, det leder till en överdrift och att respekern för det man kan kom i från och för alla de andra fösrvinner.
Respeketen är väl DEN man orinterear sig utifrån, respekten för de andra medlevande, och för det som är större än en själv.
Jag kommer i håg min far sa att det var förebild som barnen behövde,
redan då trodde jag att visste bäst och tänkte, din löjlig-per. Sedan vi använder ordet per för typ.
Från min far, och även den tidiga moralen, så tar jag alla ord på allvar, det kan leda i god-trogenhet
och lätt-lurad-het, okej då, men i det så lärde vi respketen för allt och alla. Och även för den och de minsta. Du är aldrig större än den minsta. Och orden sitter fortfarande, och jag kan aldirg gå
så lågt att jag lurar andra, jag gillar häller inte att vara fräck eller grov, för att jag inte tycker om att gå lågt.
Innan jag lämnar, tänkte jag även nämna att jag har fått med min
mors, kanske lite impulsivitet, och orden som kommer lite för osensurade med åren, och med det vill jag sätta punkt. Orden kan sitta som naglarna i korsfestelsen, men jag har ingen glädje av att anvädnda orden mot andra. Så
orden, eller slut-klämmen skall eka som tonerna i Dalhallen, som skriften på det universella auditorites tavla och som guldskrift i nobel-salen, ja där de äter all den där maten:
Och de skall stå som en evig påminnelse
om Antopocens avvägar, och om att aldrig upprepa dem. Om de blir lite för stora för min mun? Ja men det återkommer vi med!
För man vet aldrig vad som kommer ur en riktig nordmanns mun.