med den stora nosen och de långa klåfingrarna, kommer frestelsen sigande på.
De sista orden är inte bra och vi måste ha hela slutklämmen. Jag har glömt vad jag skulle ha haft sagt. Men det var så att
sista natten ungefär i slutten av oktober 2017 drömde jag, fast det var mellan dröm och verklighet, att jag satt fast på vinden, jag fick ungefär bo där uppe, och det stämde redan försåvitt, men vidare satt jag
uppe i ett torn med kanaler hit och dit, och nästan som på ett kontroll-panel, satt jag och tryckade på olika knappar. Alledels själv. Försåvitt är det inte så långt ifrån verkligheten och min personlighet,
det att trycka på oilka knappar, bara för att se vad som händer. På sluten så blev en bok skriven, ja med mina döttrar. Och det var inte slutet, men på något sätt så landade vi där. Det att ha en
lång nos, ja utan att ljuga, och långa fingrar, men att utan att stjäla, och stora öron och ögon som bestemor i Rödluvan, och ganska så tyst trycka på olika knappar är försvåvitt det som jag hoppas
kan leda till ett bra avslut på denna historian. Och slutklämmen kommer då?
Den avvakter vi tills det är dags.