hämtning

det finns så mycket som är avvikande, alkoholisme och pyrmomani, kleptomani, pstd utan sammamlignade för övrigt, osv osv. 

Det är roligt att dricka, men inte att ca 10 % blir beroende, det är inte så roligt för dem och att inte kunne hantera alkoholen.

Under ytan hamnar det, för ingen preseneterar sig som det. Hallå vad jobbar du med: Kleptomani.

En viss procent får dessa problem i alla samhällen troligen, det är även tvångssyndrom och narsicister, och allt och alla som inte fungerar på något sätt ensamma eller tillsammans med andra. 

Hur många 60 % ? 

Folk som slår sin partner, som stjäler plånböcker, som bara gillar makten, oavsett samhällen så finns de, men säkert i störra omfang i samhällen där man inte tar hand om barnen, gemensamt.

Sedan många av dessa sjukommar tillhör familjen.

Man kan tänka sig på kollektiv-trafikken och alla konstigheter man sitter bredvid, och sedan så säger ju inte folk att de avviker från det vi alla har beslutat är normalt.

Depressioner görms undan, ångest, sedan man är rädd för de andra i kollektivtrafiken.

Vi ville inte veta det, sedan man är beroende av att folk fungerar, utan att vara osäkra på dem.

Det är så långt mellan kunskap och verklighet. Om en växer upp annorlunda, så vill inte folk veta, sedan de tycker det är obehagligt, men om 60 % låtsas att de har de jättebra, fast på kvällen stjäl de andras plånböcker? Ja men då har vi ett ytligt samhälle, där ytan är det centrala, och att lyckas med ytan, fast på kvällen stjäl man kompisarnas plånböcker.

Nejdå, jag stjäl inte, det var bara ett exempel.

Men tyvärr är det vanlig att dem som vårdar en, utsätter en, eller låter en bli utsatt.

Familjen som den gyllna enhet?

Och sedan blir familjen pårörande, och vissa av barnen stjäl plånböcker för att de lärde att det var okej, och vissa får ångest för att någon skall stjäla deras plånböcker.

Folk med åkommor och de anhöriga måste utgöra ca 97 % och vad behöver en ytan till då?

Måla den i fina färger? Och att det är viktig att gömma undan? För att vi alla lever i det?

Okej då, men vilket galenshus!

och lyssnat på Anbo, så är ju chocken att det slår ut hela familjen i flera läd, det är en enskild som slås ut, sedan samarbete fins inte. Det tar lång tid för hjärnan att bearbeta, det som har varit, den fungerar dåligt på dessa områden, delar lever i en blindzona och delar i familjetraumat, för det är gemensamt, men det är bara inga som säger någonting och därför tror man att man är själv om det. Egentligen förstod jag det redan då, då jag var väldig ung eller väldig liten att hela familjen behövde hjälp och sedan glömmer man det igen i decennier. För alla är det helt inflammerad och för inte väcka spöken, stänger man dörren.

Det andra är att det tillhör maktsjukdommarna, det är där det blinkar rött i möten med flera situationer som kan påminna. Makten är bra när den tar ansvar, har den annat på agendan, kan det bli den, som dödar en. Till vanlig förbiser man detta medan i visse kriser blir det skillnaden på liv eller död.

Det här är vad vi fostrar våra barn in i, och vilken historia vi ger dem, vill ge dem verktyg till att orientera sig, eller gå fullständig vilsna i.