och lyssnat på Anbo, så är ju chocken att det slår ut hela familjen i flera läd, det är en enskild som slås ut, sedan samarbete fins inte. Det tar lång tid för hjärnan att bearbeta, det som har
varit, den fungerar dåligt på dessa områden, delar lever i en blindzona och delar i familjetraumat, för det är gemensamt, men det är bara inga som säger någonting och därför tror man att man är själv
om det. Egentligen förstod jag det redan då, då jag var väldig ung eller väldig liten att hela familjen behövde hjälp och sedan glömmer man det igen i decennier. För alla är det helt inflammerad och för
inte väcka spöken, stänger man dörren.
Det andra är att det tillhör maktsjukdommarna, det är där det blinkar rött i möten med flera situationer som kan påminna. Makten är bra när den
tar ansvar, har den annat på agendan, kan det bli den, som dödar en. Till vanlig förbiser man detta medan i visse kriser blir det skillnaden på liv eller död.
Det här är vad vi fostrar våra barn in i, och vilken
historia vi ger dem, vill ge dem verktyg till att orientera sig, eller gå fullständig vilsna i.