hämtning

kan det hända och alla kan hamna där, för det kan hända när ingen sträcker ut sin hand eller händer, utan utstrakta händer, så blir det till återkommande händelser.

Det sista året på anhörigutbildningen, började jag intressera mig för existensialismen, innanför den är allt normal, i alla lägen i livet, är det människor som drar lika erfarenheter, gamla etiketter försvinner, då allt mänsklig är normalt. Det blev till ett nytt perspektiv, men perspektiv hjälper inte, när verkligheten knackar på och det inte var empatin som stod i dörren.

För man trodde att inget annat fanns.

För mycket av det man tror man vet, är inte allt.

jag medge, att jag har fått bottentråla, och med öppna ögon sett hur fult det är.

Man kan köpa sig skygglappar, om en vill, men vid bottentrålning, får man ta in övergrepp, ignorerande, vem bryr sig, om folk verkligen släpper taget då, så hade livet slutat just där, med den grymma bottentrålningen. Folk gillar inte botten och dem som är där, det är faktum att vissa folk tänker så, men dess närmare folken är och kapar tråden nära på, så känns det också som en typ av avrättning. Empatin saknas, det är lättare att ta konversationen ovanför, spekulera och döma, den klassiska. Och på botten hör man då bara ekon. Det värsta är att man måste förhålla sig till det resten av livet. Det känns som allt för mycket.

Som barn hade jag aldrig trott att jag skulle få se hur botten såg ut. Och jag kan ännu inte fatta att det är på riktig det hände och hände. 

Jag har faktisk dykat, och varit nere på tretti meter, det var som en helt värld öppnade sig, i vackra i färger, men sedan förstod jag att det inte kunna fortsätta, då jag är rädd för vatten och bottnar.